fredag, oktober 02, 2009

En vårmorgon för länge sedan

"Köpte en kofta på nygårdsanna som fick tvingas ner i påsen. Det såg ut som att jag bar omkring på ett nödslaktat djur."

Förutom att jag upptäckte ett ganska roligt syftningsfel i Sandras text påminde den mig om en gammal händelse. Jag brukade cykla till centralen, där jag jobbade då, och färden gick via Strandvägen. På den tiden var det alltid ett jäkla byggande däromkring, och containrar stod överallt. Saken jag tänker på utspelade sig på våren. Det var sen kväll och jag cyklade in mot ännu ett nattpass.

Min vana trogen spejade jag in genom de containerluckor som stod öppna, medan jag susade förbi. Jag har alltid gillat att fynda. Då såg jag något därinne i mörkret: en skyltdocka! En given bra-att-ha-grej, naturligtvis, men inget jag kunde ta med mig till jobbet, och förresten hade jag inte tid. Jag gömde den nödtorftigt genom att slänga några mattor över'n.

Nattpasset gick i nervositetens tecken. Jag var hela tiden orolig för att den skulle försvinna, skyltdockan. Men jag hoppades på det bästa, och när passet var slut och jag cyklade mot fyndplatsen hade jag en svart sopsäck av plast med mig i fickan.

Det var vår, som sagt, och även om timmen var tidig var det ljust. Men trafiken hade inte riktigt kommit igång och inte många människor syntes till. Perfekt. Jag klättrade in i containern och till min förtjusning låg skyltdockan kvar. Den hade inga kläder, och mörkt var det därinne; shit-jag-har-hittat-en-död-kvinna-vibbarna var ofrånkomliga.

Innan jag klättrade ut spanade jag oroligt omkring. Antagligen såg jag ut som en mullvad som tittar ut ur sitt hål. Men läget var lugnt, och jag kunde med visst besvär bära ut dockan. I morgonljuset kunde jag se'n i dess helhet. Sent sjuttiotal, tippade jag.

Nå, in med den i säcken och iväg ... nä, det gick ju såklart inte. Dockan var alldeles för lång. Jag fick blocka isär den, så gott det gick, och med nöd och näppe fick den plats i påsen. Och då snackar jag nöd och näppe, eftersom den i själva verket inte fick plats alls. Fan vet hur jag gjorde, troligen tänjde jag väl plasten på nåt vis. Jag minns inte riktigt, men till slut satt jag på cyckeln med säcken över axeln och började hoja iväg.

Det gick väl sådär, cyklandet, snarare gick det väl uselt. Från Strandvägen hem till Brännkyrkagatan var det i stort sett bara uppförsbacke, och min balans var allt annat än bra. Jag vinglade hit och dit, och till råga på allt hade trafiken av människor och bilar nu kommit igång. Jag kände folks blickar bränna mig från alla håll.

Nu hände det som inte fick hända. Dockans isärtagna kropp trängde igenom plasten och stack ut. En arm här och en fot där. Ett halvt kvinnoansikte här och en rumpa där. Den syn som mötte mina morgontrötta medmänniskor var antagligen hemsk. En vinglande, rödögt stirrande (nattpass gör det med ögonen) person på en gammal cykel, med en säck innehållande en styckad person över axeln. Säkert, fast jag minns det inte, rann svetten i mitt ansikte också.

Ju mer jag försökte skynda på desto vingligare gick färden. Jag tror det var en av mina längsta färder någonsin. Men till slut var jag hemma och kunde falla död ner i sängen. Jag var gift på den tiden, och hur hustrun reagerade när hon klev upp för att gå till jobbet och fann en säck med kroppsdelar på vardagsrumsgolvet kan man bara gissa.

Historien får ett sorgligt slut. Äldsta sonen, som var pytteliten då, visade sig vara jätterädd för dockan, så frun krävde att den skulle bort. Jag antar att jag protesterade lite lamt sådär, men det slutade med att mitt fynd hamnade på vinden. Vad det blev av den sedan vet jag inte.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

5 kommentarer:

Gudrun sa...

Så mycket slit för - ingenting. Men det blev ju en rolig historia i alla fall. Och igenkänningen är stor när man, likt en Tati-besläktad karaktär, någonstans på vägen inser att man gapat över lite väl mycket...dock går det ju inte att ge upp när man kommit så långt...

oumberligating sa...

Härligt långt och kul inlägg, en riktig skyltdocka är ett helt klart Oumberligt ting så denna berättelse fastanr, sedan gillar jag som sagt långa riktiga berättelser som det ska vara. Twitter är för veklingar!
Ha nu en skön helg på alla sett och vis!
Mvh ifrån Peter Olofsson!

Johnny sa...

Gudrun: "Tati-besläktad karaktär" är en klockren beskrivning. :-)

oumberligating:
"Twitter är för veklingar!" låter nästan som bevingade ord. :-)

hedgehog-sara sa...

Men jag undrar ändå - vad skulle du ha den till egentligen?

Johnny sa...

h-sara: Vilken fråga! Att äga en sån har ett värde i sig självt. :-)