måndag, november 23, 2009

En helg i hjärtats tecken

Vilken helg alltså. Klockan är mitt på dagen på måndagen, och jag kom nyss hem från Huddinge sjukhus. Där har jag legat sedan lördag förmiddag.

Jag har känt mig lite hängig på sistone, men inte värre än jag brukar göra så här års. Lite ständigt förkyld, liksom; trött, tung. Men ovanpå denna hängighet har en slags bröstsmärta smugit sig in. Den har dykt upp ibland, oftast när jag bara har suttit rakt upp och ner, och inte när jag har ansträngt mig. Så har det varit i ett par tre veckor. Inte varje dag, utan så sällan så att tankarna på att få det uppkollat har glömts bort däremellan. Vi kan kalla det "attacker", men bara i brist på ett riktigt namn.

Så här har det kunnat vara. Jag lubbar iväg till bussen. Sätter mig och slår på mp3-spelaren och lutar mig tillbaks. Så, ett plötsligt tryck - eller en sammandragning - runt hjärttrakten. Vad händer då? Jo, adrenalinet sprids i hela kroppen, helt tsunamiartat, och pulsen går upp i topp. Man sitter där och kan inte göra annat. Efter en stund lägger sig attacken, och en skakad man kliver av bussen. Och sen händer ingenting på några dagar.

Så i lördags då. Jag kände mig rätt trött och stel och ville ta lite frisk luft. Jag gick några hundra meter. Kände mig lite "konstig". Jag kan inte riktigt beskriva känslan, men "konstigheten" fick pulsen att gå i topp, så jag stapplade långsamt hem, rädd för att gå för fort eftersom hjärtat antagligen skulle sprängas då.

Men jag kom hem. Jag satte mig och tittade på Scrubs. Då kom en sån där "attack". Den var dubbelt upp mot det vanliga. Jag ville inte resa mig upp ur soffan, det skulle kunna bli ödesdigert, tänkte jag. Eftersom jag inte kunde numret till sjukvårdsupplysningen ringde jag 112. Just då kändes det klart befogat.

En ambulans kom och jag fick en nål satt i mig och blev körd till sjukhuset. Jag har haft sladdar fästade på kroppen oavbrutet sedan dess, och blivit övervakad dygnet runt. Dessutom har de tagit massor med blodprover. Och pulsmätning, blodtryck, och allt möjligt - både natt och dag.

Det hela avslutades i morse. Jag fick sitta på en träningscykel. Kopplad till en dator. Den här gången var det fler sladdar på mig än förut. Det var jag och fem läkare. Jag antar att de gick i lära, eller nåt, för det kändes som lite väl bara för mig.

Jag skulle ligga på 60 på fartmätaren. Till att börja med gick det lätt, men de ökade på motståndet hela tiden. Det lustiga var att jag klarade av saken. I tre veckor har jag knappt vågat lyfta en penna, i rädsla för hjärtsprängande konsekvenser. Nu tog jag i mer än jag har gjort på flera år.

Helt okej för min ålder och vikt/längd, tyckte mina övervakare. Jag blev själv överraskad av min uthållighet, men när jag låg på en brits efteråt, fortfarande övervakad och kollad av läkarna, var det lite läskigt, för jag fick för mig att den monsterpuls jag hade upparbetat, den skulle bergis aldrig gå ner.

Sedan kom slutbossen - i form av en norsk läkarinna. Hon hade gått igenom alla mina värden, alla mina blodprov, alla mina siffror och resultat: Ingenting. Det fanns inte ens tecken på (man kan tydligen se sånt i blodet) att det någonsin hade varit något.

Jag har bra vilopuls, bra blodtryck och bra syresättning i blodet. Varför jag har känt som jag har känt kunde hon inte förklara, även om hon kom med en massa små delförklaringar som bara var gissningar. I vilket fall blev jag bedömd som frisk och hemskickad, och nu sitter jag hemma och skriver det här.

Om jag inte har fel på hjärtat så återstår bara egna små diagnoser. Så här skulle en förklaring kunna se ut: Jag är trött och hängig som jag ofta är så här års. Jag spänner mig - kanske drar jag upp axlarna på det där nervösa viset. Jag får en liten kramp i brösttrakten - eller kanske bara en liten obehagskänsla. Min (tyvärr alltför livliga) fantasi lägger in en drastisk överväxel och tolkar det som hjärtinfarkt och slår på maxpulsen. Tankarna och pulsen börjar samspela och adrenalinet flödar. Resultat: Jag har en hjärtinfarkt - en psykosomatisk, dock.

Men det är bara spekulationer. Fast att tankarna kan påverka kroppen står helt klart. Jag var ju som sagt uppkopplad, och i korridoren kunde man se sina värden. Titta inte på skärmen, rådde man mig, men jag kunde inte låta bli. T9, hette jag och min enhet, och jag följde min kurva helt slaviskt.

När jag till slut blev av med alla sladdar och T9 upphörde att visa nån kurva, ja, då var det lite som att dö en smula. En liten smula alltså - jätteliten.

Vid ett tillfälle började kurvan bete sig konstigt. Jag kände hur hjärtat hoppade över ett slag och min puls blev snabb och flyktig och det blev tungt att andas. Men det visade sig - jag stapplade naturligtvis direkt iväg till närmsta sköterska - att det inte var mitt hjärta som betedde sig skumt utan det hade blivit dålig koppling mellan maskinen och mig. Så lättlurad var (och är) alltså min hjärna och kropp.

Nå, jag kan ju berätta vad läkarinnan svarade på min fråga som handlade om hur jag borde leva för att slippa hjärtbesvär. Så här svarade hon: Rör på dig ordentligt varje dag, och om du kan lägga ner snusandet så är säkert det också bra.
---
Läs även andra bloggares åsikter om

29 kommentarer:

Skogsmannen sa...

Låter som ångest/panikångest. Jag känner igen mig väl i dina beskrivningar.

Anonym sa...

Skönt att höra att du är "frisk" även om du inte verkar må helt OK!

Lenbabie :)

Bengt sa...

Ta det lungt och börja motionera litet granna. Sluta snusa...ta det från en som upplevt dt där ännu mer nära...

Steffe sa...

Läskigt. Skönt att du fortfarande är med oss. Kasta snuset låter som ett bra första steg. Skriv ner allt du äter under några veckor. Ta en daglig promenad och öka sakta intensiteten. Kanske läge att börja träna så smått. Lite armhävningar, push-upsärju en bra start.

Terra sa...

Jag är ju inte direkt nöjd med det jag läser. Inte för att jag vill skrämma upp dig, men nog borde de gjort mer än så här.

Som kommen från en familj av medicinare vill jag då ge dig rådet att att för säkerhets skull kräva en angiografi (kontraströntgen).

Självklart borde du träna och leva hälsosamt - men rimligen ska du kräva att det utreds betydligt bättre än bara genom en stressbelastning. Den missar X antal procent av folk med förträngningar. Påstår läkarna att det inte behövs - ska du fråga vidare på en annan mottagning - för då tänker de mer på sin budget än på dig.

Som sagt, vill inte skrämma upp dig - men det här är låter inte helt ordentligt utrett. Det är säkert ingen fara, men du ska kräva att få det ordentligt utrett.

Anonym sa...

Det kanske behövs något liknande detta för att man skall "vakna upp" och börja leva lite sundare,så var det i alla fall med mig. Min dagliga promenad har nästan övergått i ett behov så om jag hoppar över den någon dag får jag abstinens. Du kommer att bli som en ny människa när du slutat snusa. Stå på dig och lycka till.
Matilda

Johnny sa...

Skogsmannen: Jag hoppas det är det .. eller nåt i den stilen.

Lensbabie: tack. :-)

Bengt: Jag kommer att göra just de sakerna.

Steffe: Snuset kastat - låtsassnus med enbärssmak införskaffat.

terra: "Inte för att jag vill skrämma upp dig" - Du lyckas med det ändå. :-/
Men jag tänker att får jag några fortsatta besvär så går jag till vårdcentralen.

matilda: tack. snuset är slängt, och imorgon går jag från jobbet till tåget (25 minuter).

Peace in mind sa...

Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag är otroligt glad att du är back on track. Även om det är lite ångestladdat.

Och du, lycka till med snusstoppet...mannen lyckades sluta med Onico eller vad det nu hette. Nåt babysnus:)

Elisabet sa...

Men Johnny ...., så rädd man blir när man läser dina rader!

För flera år sedan låg jag själv med ett galopperande hjärta på akuten i Ystad. Jag hörde tydligt min puls som pep i apparaten .., och började den gå allt hastigare och det pep och pep och jag tänkte att åååå, gud .. nu dör jag .., och visst pulsmätaren visade nästan ett streeeeeeck och då vet man ju, så jag skrek högt och personal kom och sa att jag hade jagat upp mig och nu stänger vi av ljudet på den här och du kommer nog att överleva .-)

Vilket jag gjorde.

Men jag tycker att du ska lyssna på den som inte ville skrämma upp dig.

Ändå.

Krya på dig!

Ullah sa...

Vad bra att de tog dig på allvar och undersökte dig ordentligt (även om de tydligen kunde gjort ännu mer, som Terra säger). Jag blev riktigt orolig under läsningen av ditt inlägg. Hoppas besvären går över snarast!

jansson sa...

Å fan. Hoppas nu att de lärde inom medicin har rätt i sina slutsatser. Alltså att det inte vatt´ nåt.

Men snuset. Berättade du inte för ett tag sedan att du ransonerat lite? I så fall är det ju det som är boven. Att du minskade på snuset.

Anonym sa...

Oj, åh, vad man hinner bli orolig innan man läst klart...pust!
Tur att det inte var "ngt".
Men jag håller nog med den person som nämnde kärlförträngning (el vad det heter). Kärlkramp?? Eller hade läkarna sett det redan?
Min man har kärlkramp (är även opererad) och tar ibland nitroglycerin (under tungan).
Nu får du nog många inlägg...
Alla är vi rädda om Johnny!
:-)
Molly Ginger.

Christina sa...

Puhu, vilken otäck helg du har haft!

Tur att det verkar vara lugnt men Terra verkar å andra sidan veta vad hon pratar om.

Sköt om dig och krya på dig!

Plastfarfar sa...

Fi fan

P-E Fronning sa...

Kände på mig att något oväntat inträffat när du utan förvarning inte postat något på flera dagar. Må väl!

Mrs Li sa...

Jag som undrade var du var i helgen och blev lite ororlig. Och det gjorde jag ju rätt i. Puh!

Vad läskigt och vad skönt att du är hemma.

Var rädd om dig!

Anna sa...

Stackars dig, det där var inte kul. Jag var med om nåt ganska liknande för tio år sen, minus ambulansen. "Hypokondriker med hjärta som en häst" blev diagnosen. Så nu för tiden tänker jag med stolthet på mitt starka hjärta, och försöker att inte vara så hypokondrisk.

Men det kanske är en bra idé ändå att utreda vidare, om du känner av det igen. Och precis som alla andra här håller jag tummarna för att du ska kunna sluta snusa och börja röra på dig, vi vill ju att du ska leva och blogga i hundra år till!

Min enda motion är att cykla till och från jobbet. Jag har inte lika långt som du, men det är jätteskönt och betyder otroligt mycket. Hur stressad eller trött jag än är på väg till eller från jobbet, så är jag pigg och lugn när jag kommer fram. Cykla är värsta grejen!

Johnny sa...

Pim: Just det snuset köpte jag. Receptet tycks vara mycket förbättrat sedan jag testade sist.

Elisabet: "lyssna på den som inte ville skrämma upp dig" Nja .. jag väljer att - tills vidare - nöja mig med doktorn.

Ullah: Tack. Det hoppas jag med.

jansson: Ransonerandet varade inte länge tyvärr. Jag var rätt snabbt tillbaks på gammal nivå.

Molly: Jag läser på vårdguiden:
"Ultraljud ingår ofta - särskilt om det upptäcks vid kroppsundersökningen att du har blåsljud på hjärtat." och "Kranskärlsröntgen utförs inte rutinmässigt, utom i de fall den medicinska behandlingen inte är tillräcklig. Kranskärlsröntgen kan även göras om arbetsprovet skulle ge misstanke om uttalade förändringar i kranskärlen, eller vid instabil kärlkramp där blodprover eller EKG-bild talar för att kranskärlsröntgen skulle kunna påverka framtidsutsikterna." Det jag tänker är att allt var så pass okej för övrigt, att de inte tyckte att ultraljud och röntgen var befogat.

Christina: Terra sa exakt vad jag inte ville höra. :-)

pf: Precis.

p-e: tack. Ja, bloggandet blev nedprioriterat där.

mrs li: tack. :-)

anna: Jag har ingen cykel, så för mig får gåing vara värsta grejen. Men det krävs bra musik i öronen.

Monet sa...

Hej,
Jag har inte kommenterat hos dig förut och du kommer förstås inte alls gilla det jag skriver efter som du blev så "terrad" av Terra.

Men jag lever nära det här och har gjort i flera år. Min man fick en hjärtinfarkt 6 veckor efter en omfattande rutinkontroll av hjärtat som sker årligen då han haft tidigare infarkt och också är opererad med sk. stents insatta. Små kärlnät som håller igensatta kranskärl vidgade.

Jag håller med alla om att du måste sluta snusa. Det finns ingenting som är värre än nikotin för ev. känsliga hjärtan och det är den värsta riskfaktorn ever. Och snusning är värre än rökning eftersom man får i sig mera nikotin. Så kan du klara det är det mycket värt.

Att börja med push-ups i det här läget är INGET jag skulle göra, det är ingenting för ev. hjärtpatienter, där gäller lagomt i allt. Promenader, cykling, simning, sånt.
Om du fått såna besvär att du ringt efter ambulans så ska det tas på allvar. Jag tycker som flera att åtminstone ett ultraljud som visar hur hjärtats pumpförmåga och om det tagit skada av en ev. oupptäckt mindre infarkt, hade varit på sin plats.

Kranskärlsröntgen görs, precis som du själv skriver, enbart vid stark misstanke om igensatta kärl och oftast i samband med kärlvidgande åtgärder som ballongsprängning (du kan googla på det)och insättning av stent.

Jag skulle inte nöja mig med det här. Och vårdcentralen är inte rätt plats för att diskutera hjärtan, de är allmänläkare och kan i allmänhet inte ens tyda ett EKG på ett professionellt sätt.

Du behöver en betydligt noggrannare genomgång och mitt förslag är att du kontaktar en kardiolog, hjärtspecialist, som i Stockholm finns på Sophiahemmet och Stockholm Heart Center bland annat. Det är privat vård men landstingsansluten så det kostar några hundralappar per besök men det är det värt.

Du behöver också få dina kolesterolvärden kollade och det bör tas lite andra prover som kan ge en indikation på vad detta kan vara. Det kan mycket väl vara psykiskt, typ panikångest men för mig låter det mera som angina pectoris och sånt visar sig inte alltid under en sjukhusinläggning. Ett 24-timmars-EKG ger bättre möjlighet att avgöra hur ditt hjärta fungerar.

Dock tycker jag du kan känna dig lugn med tanke på vad man hittills hittat. Det blodprov man talar om visar om man har eller haft en infarkt, det sker en viss förändring av blodet under en sån och det syns alltså.

Men, enda sättet att verkligen få veta hur det ser ut är en kranskärlsröntgen. De görs inte rutinmässigt (för mycket röntgen ger också ev. cancer säger vår kardiolog) utan bara när annat indikerar misstanke om infarkt. Det kan alltså verka hur bra som helst som i min mans fall men ändå ge infarkt några veckor senare.

Så se till att komma iväg till hjärtspecialist och få en ordentlig undersökning!! Då blir du också lugnare!

Min ordverifiering blir chlog. Som igenkloggat!

Johnny sa...

Monet: Tack för tipsen. Men jag ska försöka coola ner mig till att börja med: Sluta snusa, börja röra mig, ja allt det där. Skulle det komma några mer problem efter en sådan uppryckning, ja då ska jag tänka vidare i dina banor.

Magnus sa...

Bra att du kom igenom utan några riktigt svåra men!

paljettenq sa...

Skönt att se att du kom tillbaka, det verkar ju obehagligt om inget annat de där attackerna.
Istället för "ta det lugnt" så skriver jag: Hoppsibopsi, ut och rör på dig! :)

Johnny sa...

magnus: Utan men = menlös? :-)

paljettenq: Okejrå .. lite då ... lite gående.

Plastfarfar sa...

Dags att damma av gåstavarna?

Johnny sa...

pf: Ja, snart kanske. Vanligt gående först. Sen dem.

Matildas fikarum sa...

Symptomen påminner om den panikångest jag drabbades av för många år sedan. Jag kunde sitta och helt lugnt titta på TV och helt plötsligt PANG så missade hjärtat ett slag, men nästa slag var så hårt att jag trodde bröstkorgen skulle hoppa ur led. Livrädd blev jag och hjärtat som pumpats fullt av adrenalin slog förstås som en stånghammare. Det var fruktansvärt obehagligt.
Lider man av depression kan man tydligen få "hjärtbesvär". Tack och lov går de över när livet blir lättare att leva.

Johnny sa...

Matildas fikarum: Du är den andra som föreslår panikångest. Fan, jag tycker inte jag har nåt att ha panikångest över. Men hellre det än riktiga hjärtbesvär.

Matildas fikarum sa...

Jag tyckte inte heller jag hade något att få såna reaktioner för, jag trodde panikångest hade något med rädsla och panik att göra. Och jo, det har det ju i och för sig, för när hjärtat rusar iväg blir man ju rädd och får panik, men det som utlöste det i mitt fall var att jag befann mig i en livssituation som jag inte var lycklig med. Innerst inne ville jag bara bort därifrån, men gjorde ingenting åt det förrän jag började må dåligt. Panikångest är väl psykets sätt att fly utan att benen springer.

Johnny sa...

Matildas fikarum: Tja ... Nå, hoppas du slipper få det igen. Och jag med, om det var det.