Vad är grejen med det? Jovisst, jag förstår ju vad grejen är - att man inte vill få böckerna piratkopierade och allmänt spridda. Men vad är det som säger att de läshandikappade inte är minst lika stora piratkopierare som alla andra? Vem vet, de kanske är värre än andra.
Och förresten, hur vet biblotekarien att den som vill låna en talbok verkligen är läshandikappad? Räcker det med att stappla fram till disken och kisa med ögonen - eller krävs det svarta solglasögon? Har de läshandikappade kanske nåt slags certrifikat att visa upp?
Och ännu mera förresten, det där med att vara läshandikappad - om det nu har med synfel/rubbningar/störningar/bortfall - att göra, och inte ren blindhet, så brukar jag själv vara synhandikappad sent om kvällarna. Det kan vara skitjobbigt att läsa en bok då, och en talbok är ett mycket bättre alternativ. Är jag då periodvis synhandikappad, och kan erhålla ett certrifikat?
Nu menar jag faktiskt inte att raljera varken över bibliotek eller över folk med synfel, utan jag bara undrar, om än ganska mångordigt.
---
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bibliotek, ögon, synfel, talböcker
17 kommentarer:
Här får du veta allting:
http://www.tpb.se/om_tpb/uppdrag/om_lashandikapp/
Jag tror att man som inte läshandikappad kan tigga till sig en talbok eller en punktskriftbok från en vänlig bibliotekarie.
Men det är ungefär lika lattjo som att gå in på Karolinska och sno rullstolar.
Bör kanske poängteras att författare får en väldigt liten ersättning för inläsning till talböcker.
Ljudböcker däremot, som är en kommersiell produkt och som läses in av skådisar eller författarna själva (och som stundom är nedkortade och omgjorda, till skillnad från talböckerna som är inlästa ordagrant), arvoderas annorlunda.
embryo: Jag har lyssnat på en hel del talböcker - såna som är inlästa för dem med läshandikapp - och med få undantag är de minst lika bra/hörvärda som skådisarna. Åtminstone tycker jag det.
Jag bad att få ett ex av mina böcker som talböcker men det gick inte alls, det. Det är vansinnigt fint att det FINNS talböcker och man blir ju bara glad när ens alster bli sådana, men det sker under bryska former, som om de tror att man skulle protestera. Man kan inte motsätta sig detta, påpekas strängt i det brev man får.
Jag har provlyssnat (på bibliotek, efter underdåniga böner) på ett av mina verk. Den som läste, gjorde det långsamt och neutralt som vore det en väderleksrapport. Det kan man ju förstå, eftersom det är viktigt att man hörs ordentligt, men ett erotiskt avsnitt som jag givetvis genast nyfiket bläddrade fram blev lite egendomligt att lyssna till. Ingen feeling. Liksom.
ab: Ja nån slags fingertoppskänsla kanske krävs ändå, när man väljer ut vem som ska läsa, föär det gäller ju att feelingen finns där. Den som läser behöver egentligen inte vara duktig, utan får staka sig och säga fel ibland - så länge som dennes röst passar till litteraturen. Jag minns Lina Perneds inläsning av Anastasia Wahls "Den vidrige". Hon var ganska tafflig, men ändå helt gjuten som uppläsare av just den.
PS - varför har du en annons om "thailändska kvinnor för äktenskap"?
Låter lite skumt.
Som jag förstår det så ska det med mening läsas in på ett så "neutralt" sätt som möjligt. I dialoger ska olika röster inte fingeras/skådespelas t ex. Detta för att läsaren ska kunna bilda sig en egen föreställning såsom vi som läser texten med ögonen gör. Det är alltså skillnad mot en teaterpjäs, film eller ljudbok där vi serveras en tollkning av texter. Det är nog en vanesak att ta till sig dylika böcker. Själv tycker jag det är hemskt att läsa talböcker men det är toppen att de finns för de som behöver.
När jag pluggade hade jag en kursare som drygade ut studiemedlen med att läsa in kurslitteratur och veckonyheter till en sysnkadad på universitetet. Kursaren hade vacker neutral och klingande stämma och fick bra ersättning. Dessutom fick hon lära sig en massa som hon normalt inte kom i kontakt med. Det lät spännande, tycker jag. Jag tror att jag skulle föredra att en neutral röst läste sådant jag skulle lyssna på för för mig är absolut tjusningen med romaner att läsa själv (när man nu kan välja)så för mig är talboken med skådisar nget alternativ så länge jag har friska ögon - eller hjärna...
Och apropå ab:s kommentar om den erotiska passagen, skulle jag nog föredra att det lästes neutralt. Jag tycker ofta sådana avsnitt är pinsamma och vill inte ens föreställa mig hur det skulle ta sig ut med en skådis som äste...
ab: Fan vet. Jag undrar själv över varför jag har annonser över huvud taget, eftersom de inte ger några pengar.
p-e: Jag gillar inte när man dramatiserar för mycket. Torrt uppläst är oftast bäst. Och jag hatar när uppläsaren har löjliga sjoser (eller hur det stavas).
Gudrun: Ja när det kommer till erotiska saker blir det nästan alltid konstigt och fel.
Själv har jag svårt för talböcker, men har faktiskt hört Klartext i P4 ett antal gånger. Nyheter på lätt svenska för inte bara funktionshindradde. Många invandrare lyssnar också, har jag förstått.
Där pratar man långsamt och i enkla ordval utan att komplicera meningarna.
Samma målgrupp som läshandikappade?
Förbehållet "läshandikappad..." ska inte tolkas som fan läser biblen.
Jag kan läsa in ngt, Johnny! Men inte gratis...hihi...
Och hur GÖR man nu för tiden??! Förr hade man de små lådorna med band... vad har man NU...???
Jag vill även påpeka att det INTE är samma sak att lyssna på en bok som att själv läsa den...
Förstår inte hur en blind/synskadad uppfattar orden... Känner de dem? T ex DAGG i GRÄSET.
M v h Molly Ginger.
pf: Jag har för mig att jag har hört klartext nån gång. Jag gillar övertydligt talande.
Red: Mina ungar glömde nyckelbrickan när de var ute idag, och blev stående utanför porten. De var låshandikappade, kan man säga. :-)
Molly: Jag hade faktiskt en läsare förr, som var synskadad. Minns inte vad hon hette, dock. Hon hade nog kunnat förklara.
När man läser en bok gör man ju en egen ljudtolkning - man ser inte bara bilderna, man hör texten också. Därför tyckte jag det störde när uppläsaren var hundraprocentigt neutral och oengagerad.
Nu vill man ju inte ha choser heller, men det finns folk som är fena på att läsa rätt torrt men ändå med känsla, ungefär som den fenomenala TV-nyheter-mannen Knut Ståhlberg. Neutral på ytan, men man kände ändå hans engagemang.
ab: Det finns en talboksinläsare som heter Gösta Grevillius. Han låter väldigt, väldigt torr - men på ett grymt sätt.
Många synskadade lyssnar på talböcker i ett tempo som vi seende inte skulle få ut ett smack av. Det kan också vara ett skäl till att talböckerna är inlästa på det sättet som de är.
En annan skillnad mellan ljudböcker och talböcker är att talböckerna är navigerbara på olika nivåer (kapitel, stycke, fras) och att man själv kan lägga in märken i texten. De sär finesserna spelar inte så stor roll om det är frågan om skönlitteratur men ovärdeligt ifall det handlar om faktatexter som ska studeras.
Man måste förstås använda en talboksläsare av något slag för de där finesserna. Men det finns bra gratis såna.
Ingela: Jag var inne och kollade på talboksläsare. Vilka grejor alltså, mer avancerade än vad jag hade fått för mig.
Skicka en kommentar