Jag gjorde ett återbesök till engelskt 50-tal inatt. Night of the Demon, från 1957. Jag har sett den ett par gånger förut, men nu gjorde jag det för att se om den påminde om Drag Me to Hell. Jag läste nämligen att Sam Raimi inspirerades av Night of the Demon när han gjorde den.Jupp, det stämde verkligen, det fanns en massa små ingredienser där, som förde tankarna till Drag Me to Hell. Dock inte så många att jag tappade koncentrationen och inte kunde njuta av filmen.
Just det, njuta; här har vi problemet med femtiotalsfilmer inom skräck och rysar-genren - 90% av dem är rena buskisar, och åtminstone jag har väldigt svårt att hitta de bra bland allt skräpet. En försvårande omständighet är också att affischerna till både de bra och de dåliga är ganska likartade - coola på ett sätt, men samtidigt svåra att ta på allvar. Här är postern till Night of the Demon.
Så tips på B R A skräck och rysarfilmer från den tiden emottages med tacksamhet, för själv har jag som sagt svårt att vaska fram dem. Men nå, tillbaks till Night of the Demon. Några runor, nedklottrade på ett papper spelar en central roll i filmen. Så här ser de ut.
Den som gjorde filmen tänkte nog inte att någon skulle ta sig för att försöka tyda dem, utan de skulle nog bara se lite mystiska ut. Jag gör ändå ett försök. Det finns flera olika runalfabeten därute, från olika tider och olika länder, och jag är ungefär så långt ifrån nån expert som man kan vara, så rätta mig gärna om jag tyder fel:
... j oemj ingkfmu doefjxsKlart man blir rädd om man får ett sånt meddelande!
... jil lxjomlut thoeajkxinglj
---
Läs även andra bloggares åsikter om skräckfilm, runor
13 kommentarer:
Skamligt nog har jag inte sett Night of the Demon, trots att vänner tjatar på mig. Men när det gäller skräck så tycker jag aldrig att femtiotalet var helt hundraprocentigt. De gjorde många bra och sköna monster- och scifi-filmer, men få renodlade rysare. Då ska man istället vända sig till det dystra fyrtiotalet!
Några tips:
The Lodger & Hangover Square - likartade filmer med samma regissör och huvudskådis, men briljanta seriemördar-thrillers.
Alla rysare av Val Lewton. Han gjorde den väldigt kända Cat People, men min personliga favorit är The 7th Victim från 1943.
Ska man snacka monster-film från femtiotalet så är The Monolith Monsters från 1957 en fantastisk rulle. Den är orginell och välskriven, och har ett udda val av fara. Riktigt, riktigt bra. Them! (som långt senare släpptes i Sverige under titeln "Spindlarna", vilket är märkligt då det handlar om myror!) är inte illa heller.
1953's House of Wax är också bra, men kanske främst för oss som är Vincent Price-fetischister.
Man in the Attic är en version av The Lodger, men denna gången Jack Palance som Jack the Ripper. 1954 kom den. Inte jättebra, men Palance är perfekt.
Invasion of the Body Snatchers (1956) är väl mer sci-fi, och lustigt nog har jag aldrig fastnat för den. Fast den har vissa skräckelement.
Iofs, nu glömmer jag helt bort europa här. Hammer gjorde en trio mästerverk på femtiotalet: The Curse of Frankenstein, Dracula och The Mummy.
Fast det mesta tycker jag personligen är monsterfilmer med dinosaurier och jätteinsekter, och det är inte riktigt samma sak som vanlig skräck.
Ninja Dixon: Tack för tipsen. Om just The Monolith Monsters har jag läst om hos dig, och efter det varit sugen på att se. Jag ska ta mig i kragen och leta reda på'n.
Aahh, jag skrattar gott åt runinslaget. :-)
Sedan fastnar jag för "Chosen...singled out to die...victim of his imagination or victim of a demon?"
Som novis när det kommer till dessa filmer så finner jag att det där lockar fram ett flertal scenarion i mitt huvud. Spännande.
Pinga: Du kan titta på den på google video, upptäckte jag. Inte högsta kvalitet kanske, men ändå:
http://video.google.com/videoplay?docid=-5930959866925864135#
Jag tycker att skräckfilmer är läskiga. Så jag kan inte rekommendera dem.
Jag är benägen att hålla med Anna. Däremot tänker jag att skräckfilmer från 50-talet rimligtvis inte borde vara lika skrämmande som dagens, så det kanske går att se en sån...
Anna/Pinga: Problemet med 99% av alla skräckfilmer är att de inte är läskiga. Det är som komedier som inte är roliga - det blir liksom meningslöst.
Men...om det är meniingslösa filmer, varför ser du då på dem...? ;-)
Pinga: Man letar alltid efter den där lilla läskiga sista procenten, och Night of the Demon hade vissa element av den.
Runor skulle inte nödvändigtvis ljudas ut för att ha en mening, som bokstäver nuförtiden måste.
De innehöll varsin egen hemlighet (jfr kinesiska tecken) som kunde användas i trolldom.
Så det där kan vara en riktigt eländig utfästelse, även om vi inte kan få en ljudande betydelse som vi kan förstå.
Cecilia: Jag vet att det var så, som du säger, att runorna hade egna namn, ljud och betydelser och innhehåll, men på nåt vis känns det som att den som gjorde filmen nog tänkte att det skulle stå I curse You, eller nåt iu den stilen. :-)
Det är sällan jag sett en läskig skräckfilm. För mig handlar inte skräckfilm så mycket om att bli skrämd, utan mer om det makabra innehållet, idéerna och utförandet.
Ninja: Det såklart. Men precis som äkta skrämsigt innehåll är det också ganska svårt att hitta det innehåll du beskriver.
Skicka en kommentar