onsdag, december 09, 2009

Stockholm 1950

Via Klassikerbloggen med Elise Karlsson hittade jag till en framtidsskildring från 1897. Författaren heter Gustaf Nerman, och i skriften "Stockholm 1950" skildrar han ett drömt framtida 1950-tal. Här är godbitarna ur texten:
Hela Södermalm var bebygd med industriella anläggningar af alla slag. Stockholms befolkning var minst en half million, och dess inkomster stodo i förhållande derefter. Ensamt kommunalskatten gaf årligen åtta millioner kronor, hvarigenom mycket nytt åstadkommits [...]

I nästan hvarje gathörn fanns ett bankkontor. Alla menniskor hade godt om penningar [...]

Stående på Norrbro, såg man alla spårvagnar och droskor drifna med elektricitet. Förutom velocipeder i två våningar, hvaraf den öfre var afsedd för barn och småhundar, syntes äfven ett icke ringa antal flygmaskiner, hvilka väl understundom stötte ihop med hvarandra, men hvaröfver dock icke fördes ett sådant oväsen, som då, i fordna dagar, några velocipeder råkade att köra ihop. Tidningarna hade för längesedan slutat upp med att tala om sådana tilldragelser. [...]

Halvvägs in i boken hittar jag en mening som innehåller ett ord som borde komma till heders igen: "Han ansågs visserligen vara, hvad man kallar ett »bråkskaft», men detta var dock endast förtal". Bråkskaft, vilket ord alltså. Nu väntar jag bara på en möjlighet att få använda det mot någon.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

4 kommentarer:

Matildas fikarum sa...

Bråkskaft har jag aldrig hört förut, men när jag och mina kompisar var småbarn så brukade vi kalla varandra för dumskaft. Används det mer?

stationsvakt@gmail.com sa...

M f: Dumskaft känner jag igen, men jag tror aldrig jag har använt det.

Henrik Sundström sa...

Fuck u din djäfvul jag vet att du kommer att använda ordet MOT mig!

stationsvakt@gmail.com sa...

HS. Närå, mot dig kastar jag iväg ett: knasboll. :-)