... såg jag samma ställe framför mig, fast i tanken genom en dallrande augustihetta. Jag tänkte att jag var på väg hem från sol och bad och att jag stannade upp lite där. Jag hävde mig upp på papperskorgen och blev sittande där en stund, lutandes mot den varma husväggen.
Bilar kryper sakta förbi, och människor passerar mig där jag sitter. En del tittar snett mot mig och tycker antagligen att jag är för gammal för att sitta uppflugen där. Men jag bara ler och betraktar dem slött tillbaks genom mina solglasögon. Det börjar bli svettigt att sitta där, och kanske bestämmer jag mig nu för att köpa en glass. Jag hoppar ner och börjar lunka gatan fram.
---
Läs även andra bloggares åsikter om snö, slask, drömmar, husväggar
8 kommentarer:
Fin bild.
Man kan undra varför .., jo, den har så perfekta proportioner och så är det lagom fult och skruttigt.
Inte så inställsamt.
Elisabet. Symmetriskt men smutsigt. Lite som livet. .-)
Klart att Elisabet komenterar fönster. Håller med - vackra linjer.
Fönster är ju alltid kul att fota. Fin symmetri också. Du får gå tillbaka och ta en ny bild i vår.
Carina: Hon får akta sig så hon inte får fönstertittarsjukan. :-)
Steffe: Ska försöka komma ihåg det. Bra ide.
Jag gillar det smutsgrå, övergivna och snöslaskiga. Såna här bilder får mig alltid att känna det som att det ska hänna någonting spännande. Att det är folk i den där övergivna lokalen, som sysslar med något hemligt och fel. Eller så har jag sett för många B-filmer.
hända
Matilda: Det är något Tårtan, Privat-Detektiven Kant över såna här miljöer. :-)
Skicka en kommentar