söndag, februari 07, 2010

Glimmande vinterdag

Antagligen finns det ingen mer depressionsdämpande syssla än att utsätta sig för mängder av solsken reflekterad mot oändliga vidder av kritvit snö. Inte för att jag lider av depression, men jag kom att tänka den tanken när jag gick där och sög åt mig solstrålning från alla håll och kände batterierna laddas. Jag tog mig neråt sjön.



En mäktig känsla infinner sig därute. Man är där man inte kan vara under större delen av året, och man undrar hur djupt det är. Och vilka mystiska skuggor som stryker omkring under ens fötter.



Allt och alla lämnar spår efter sig. Skidåkaren sina och ... älgen?? ... sina.



Och så bilden härunder då. Jag önskar att min kamera, eller min förmåga som fotograf, kunde återge snötäckets gnistrande och stjärtknottriga fluffighet, men icke.



och sen gick jag hem.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Strålande bilder, Johnny!
Min son (med funktionshinder) tycker att det är mkt spännande med fotspår i snön... :-)
M v h Molly Ginger.

Johnny sa...

Molly: Vad bra att han tyckte det. Jag är själv väldigt nöjd med bilderna. :-)