Jag såg det först i ögonvrån, något mörkt ovalt som låg och guppade och vältrade sig i dyningarna. När jag kom närmare såg jag vad det var - ett ananashuvud, till hälften flytande, till hälften vilandes på bottnen. Det var ruttet och murket och gråbrunt. Dess nederkant var på gränsen till helt bortskuret, vilket skapade illusionen av en mun. Det såg rätt kusligt ut, tyckte jag, särskilt som vågorna fick munnen att röra sig. Det såg ut som den talade.
Vad försökte den säga? Var det ett litet råd på vägen? En varning kanske? Ett rop på hjälp?
---
Läs även andra bloggares åsikter om ananas, kusligt
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
Den sjungande annanasen! Hon såg ju riktigt söt ut :)
Påminner om det där musikalmonstret i frisersalongen, vars namn jag inte vet. Men filmen hette väl A Little Shop of Horrors.
Ett sånt här inlägg, det kan bara komma härifrån ,-)
pq: Egentligen är den inte söt utan bara kuslig. Musiken tog bort kusligheten.
pf: Hade den ett namn den plantan?
elisabet: Härifrån till evigheten. :-)
Shit... Vart får du allt ifrån??
B: Allah. :-D
Skicka en kommentar