Den bekväme bloggaren bildbloggar

Jag kommer ihåg fornstora bloggdagar. Som jag minns saken brukade orden flöda ut ur fingrarna då, in i tangentbordet och upp på skärmen, bara sådär. Nu är jag gammal och bekväm och lägger mest upp bilder.

Att ta bilder till hjälp är verkligen en skön och bekväm krycka för bloggare som är allmänt slöa eller vars ord har sinat. En bild säger tusen ord, som det heter, och då blir ju liksom ens egna ord överflödiga.

Å andra sidan brukar det ju heta att en bild talar för sig själv, men det vågar man inte lita på, så det är ändå säkrast att lägga in en beskrivande text under bilderna. Det är också en slags bloggande.


Det är inget speciellt med den här öppningen. Ändå kändes det lite speciellt att stå och titta in där, och det är detta speciella jag försöker förmedla här. Det speciella bestod i att öppningen kändes som något mer än en öppning, den kändes som en öppning in i något - något annat - något okänt, trots den skenbara vanligheten.


Spana in det här huset. Om man frågar mig om arkitektur - och det kanske man inte ska göra - så är det precis så här en slipsten skall dras när det kommer till det området.


Någon har uppenbarligen tyckt att det här budskapet var så viktigt att det borde pryda ett berg.


Här skulle man säkert kunna läsa in en massa kvasisymbolik. Men det avstår jag. Jag nöjer mig med att jag gillar kontrasten mellan himmel och taggtråd (eller vad nu denna sorts tråd kallas).


Filmhuset, beläget invid gärdet i Stockholm, innehåller en massa rött. Jag var därinne idag, så jag vet. På vissa ställen kändes det som att vara i en David Lynch-film. Det kanske var meningen.
---
Läs även andra bloggares åsikter om bilder, gärdet, filmhuset, berg, buskap, rött, taggtråd, arkitektur