En kul detalj var att föraren hade uniform och uniformsmössa. Att han hade det tyckte jag tydde på en viss yrkesstolthet, något jag tror har försvunnit mer och mer från chaufförskåren. Busschaffisar, till exempel, brukar allt som oftast se ganska sjaviga ut, klädmässigt. Fast gott om undantag finns ju förvisso.
Jag filmade lite också. Kamerabandet gick lite på tvärsen runt halsen och under ena armen, och det fick samsas med både ryggans remmar och mobilens hörlurssladd, som också löpte där, så det är möjligt att jag filmade lite snett och vint.
---
Läs även andra bloggares åsikter om spårvagnar, yrkesstolthet
6 kommentarer:
Det kan ju bero på att dels har varit gift med en polis och sen tillsammans med en lokförare, men jag tycker att det är JÄTTEFINT med uniform!
Stiligt.
Och precis som du säger, vittnar det - i alla fall i mina ögon - om en slags yrkesstolthet.
(Fast ingen av dom där herrarna tyckte att det var speciellt häftigt med uniform och den togs av BUMS när passet var slut .. och själv drömmer jag om ett arbete där man får bära egna kläder).
Jag minns New York en decemberdag 1980 ..,. en färgad man, nån slags vakt, som stod i en ljusbrunaktig uniform, åååå, hjälp, så elegant han var!
Elisabet: Samma här med uniformen. Jag har nästan alltid haft uniform, och den åker av fortare än kvickt när jag slutar. Privat klär jag mig som jag beskrev busschaffisarna - rätt sjavigt.
Jag tycker också att det är stiligt. De italienska karabinjärerna är urtjusiga i sina snygga uniformer.
Ullah: Snygga, men bergis inte praktiska om det blir jakt eller slagsmål.
Den har jag inte provåkt än. Borde kanske ta en tur i helgen... eller är det pensionärsnöjen? ;)
Pumita: Inget pensionärsnöje. Folk satt där i spårvagnen och verkade alldeles blasé som om de hade åkt där i många år. Skumt tyckte jag, som betedde mig lite exalterat.
Skicka en kommentar