En lyckad bild, tycker jag

Trots att kameran jag har nu är bättre än kameran jag hade förut och att jag hade föresatt mig att när jag väl köpte en ny kamera så skulle jag bli mera noggrann i mitt plåtande - tänka lite mer på komposition och kamerainställningar och allt det där - så har jag behållit samma plåtarbeteende som jag alltid har haft; lite slarvigt och hafsigt och hastigt sådär.

Ovanstående mening är antagligen den längsta jag någonsin har skrivit, och jag är inte helt säker på att den hänger ihop grammatiskt, men skitsamma. Det jag ville ha sagt var egentligen att jag tar bilder lite på måfå, och då blir resultatet därefter. Å andra sidan är jag mest ute efter att dokumentera det jag ser när jag plåtar, och eftersträvar inte att göra vackra eller konstnärliga bilder.

Fast tar man tillräckligt många på-måfå-bilder händer det ibland att man blir ganska nöjd med åtminstone vissa av dem, så funkar det med mig. Men det gäller som sagt att ta många. Särskilt gäller det när jag plåtar folk på stan, för då håller jag kameran typ nere vid höften och ser inte riktigt hur det blir. Rätt fräckt kanske, men sån är jag.

Igår lyckades jag ta en sån bild, en sån jag blev riktigt nöjd över. Rent fototekniskt vet jag inte om den blev bra, men jag tycker att de som var med på bilden blev bra. De funkade liksom i förhållande mot varandra, både avståndsmässigt och ansiktsmässigt.



De flesta korten jag tar blir bara ögonblicksbilder i ordets egentliga betydelse - man tittar till på dem i ett ögonblick och sen är det inte mer med det. Det är väldigt sällan som jag tycker att mina bilder håller för några längre stunder, men just den här tycker jag gör det. Jag tycker den berättar en historia (som det så fint brukar heta) - att den bjuder till att fantisera lite om och kring.

Jag brukar inte gilla att reklama eller prata gott om mig själv eller om det jag gör, men just här gjorde jag tydligen ett undantag.
---
Läs även andra bloggares åsikter om bilder, foton, tanter