torsdag, oktober 21, 2010

En promenad i motljuset

Jag gick mig nedåt vattnet, åt det därna Junibacken till. Fint höstväder var det, kallt och soligt, men inte för kallt och inte för soligt (jo förresten, det var för soligt, i alla fall för fotande). Några bilder blev det.


Den här rackaren satt på ett träd. Det är en sån där mjuk trädsvamp som känns som en sammetsaffisch när man tar på den. Det vita uppe på den vet jag dock inte vad det är för något. Kanske en annan svamp - en parasit på parasiten, så att säga.


Ett skrov. Om jag var en del av rosten som äter det skulle jag säga: Mmm ... vilket skrovmål.


Här har vi en trappa som leder ner i plurret. Det är ingenting mer med det.


En murad vägg. För att få fram dessa klossar av vilka den är byggd gör man så här: Man vispar ner gelatin i rektangulära behållare fyllda med te. Man låter det stelna lite, och sen är klossarna färdiga att använda. De kallas te-gel.


Den här båten (eller skeppet eller skutan) verkar ha blivit utsatt för den där konstnären, han som klär in saker och byggnader i tyg. Fan, jag minns inte vad han heter. Det är inte Spencer Tunick, det vet jag, utan någon annan. Irriterande när man inte minns.


Det står 1973 i porten. Det är alltså porten in till 1973. Jag skulle vilja komplettera den med en liten plakett på muren bredvid. På den kunde det stå: "I som här inträden låten polisongerna växa."


De börjar säcka betänkligt de här solrosorna. Enda sättet att få styrsel på dem igen är antagligen att man gödslar med Viagra, men det skulle nog bli för dyrt.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

13 kommentarer:

Översättarhelena sa...

Christo har jag bestämt för mig att han heter.

Johnny sa...

Ö-Helena: Ah! Tack, Christo var det. De borde förresten samarbeta, Christo och Tunick. Tunick kunde samla ihop en massa nakna människor, och Christo kunde klä dem. :)

Miss Gillette sa...

johnny: Du är rolig du! Och tar fina bilder.

Johnny sa...

Miss Gilette: Tack. Men ibland är jag tvärtom - jag är orolig och tar fula bilder. :)

Miss Gillette sa...

johnny: Sån är man ju emellanåt. Klen tröst kanske, men oro och kriser är också kreativitetsbefrämjande.

Johnny sa...

Miss Gilette: Jag vet, ingenting är så dåligt för kreativiteten som att må bra och vara nöjd. Det är min erfarenhet i alla fall.

Miss Gillette sa...

Man kan inte få allt. Säger dom.

Egentligen är det nog mest så för oss som (huruvida du räknar dig till den gruppen vet jag inte) kör mest på inspiration. Väntar man på den händer det inte så mycket i de goda tiderna. Man _skulle_ kunna göra som en del andra bloggare som ger varann vissa teman. Jag har haft tankar på att varje dag låta nån eller nåt slumpa fram ett antal ord som jag måste ha med i en bloggpostning. Då får man anstränga sig lite, men kan förhoppningsvis bli sporrad. (Fast det beror ju på vad man vill med sitt bloggande/skrivande.)

Ingela sa...

Vilka underbara och genuint oanvändbara iakkttagelser! Eller ogagneligt som det heter hos oss. De är de bästa tycker jag.

Johnny sa...

Miss Gilette: Jag har ibland deltagit i olika bloggars teman och liknande, men nästan alltid har en känsla av meningslöshet infunnit sig (en känsla som förresten kanske var bra för den egna kreativiteten).

Ingela: Ogagneligt - det ordet säger man inte så lätt på fyllan, antar jag. :)

Miss Gillette sa...

johnny: Själv har jag inte testat teman. Jag tänkte mer att jag skulle typ slå upp en tidningssida och kasta pil på ett par ord och försöka göra nåt av dem.

Dessutom känner jag att jag underutnyttjar min bloggpersonas täckmantel. Jamenar jag har ju fria tyglar och kan fabulera ihop vilket liv som helst åt henne ... nej, jag menar: jag kan släppa fram henne och låta henne berätta _allt_ om sitt spännande inre och yttre liv. Det är liksom en av vitsarna med att inte blogga som privatperson. Men gränsen mellan Miss Gillette och hennes värdinna är väääldigt diffus. Tyvärr.

Johnny sa...

Miss Gilette: Nu kommer vi in på ramar. Jag är ju totalt icke-anonym i min blogg, så jag kan verkligen inte lägga upp precis vilka texter eller vilka bilder som helst, utan jag måste ju stå till svars för dem. På det viset skapas en ram runt mitt bloggande, och jag tror den är bra eftersom jag nog annars skulle hamna i den där känslan man fick när fröken i skolan sa: Rita vad du vill.

Miss Gillette sa...

johnny: Mm. Anonymitet eller ej -- ett svårt ämne. Givetviskan man inte lita på att folk ska förstå skillnaden mellan en bloggpersona och en privatperson, så jag är förstås aktsam med vad jag lägger upp också. Jamenar hur ofta hör man inte författare vittna om att läsarna inte begriper att deras historier är uppdiktade?

Johnny sa...

Miss G: Så är det. Fast jag har testat att ha några anonyma bloggar genom åren, men det har varit svårt med inspirationen eftersom friheten att göra precis som jag vill har varit för stor, så de har dött ut.