Jag fick tillfälle att följa med Kulturbloggens Rosemari på Shakespeare-pjäsen "Stormen" på Dramaten. Jag hade varit på Dramaten tre gånger förut (jag skriver om det tredje besöket här), så det här var gång nummer fyra.Örjan Ramberg har varit med varenda gång. Står det i hans kontrakt att han måste vara med i precis allt som spelas på Dramaten? Nå, han är ju bra så det är ju helt okej att han är med. Scenen såg lite speciell ut den här gången, och det fanns publikplatser däruppe. Såg väldigt spännande och snyggt ut, tycker jag.
Jag har ingen jättekoll på Shakespeare - förutom "En midsommarnattsdröm" (som jag har spelat på ett rätt amatöristiskt vis) - så jag hade vissa farhågor innan jag gick dit; skulle jag fatta något? Borde jag läsa in mig på "Stormen" först? Äsch, jag sket i det. Här har vi ett par av skådisarna, talandes om "Stormen" i 4:ans morgonsoffa.
Den var inte svår. Jag fattade. Handlingen är enkel. Läs den här (pdf), om du vill. Var den bra då? Var det en kul eller åtminstone trevlig teaterupplevelse? Ja faktiskt, både kul och trevlig. Den var ganska buskisaktig här och där, och som motvikt till det - om det nu behövs - var den även snyggt storslagen på ett par ställen.
Stina Ekblad imponerade. Inte bara tack vare skådespeleriet utan även för energin. Jag var tvungen att kolla upp henne på Wikipedia. Kolla hur gammal hon är. Hon är 56. Alltså, det kan man inte tro. Hon beter sig virilare än de flesta 20-åringar, åtminstone gjorde hon det på scenen. Hur uppbådar man en sådan energi? Den smittar också av sig på nåt vis.
På vägen hem såg vi att Sergelpinnen var rosa. Det såg rätt snyggt ut.
Läs Kulturbloggens recension, och läs vad Strindberg tyckte om "Stormen" (pdf), fast inte just den här uppsättningen, naturligtvis.
---
Läs även andra bloggares åsikter om dramaten, stormen, örjan ramberg, stina ekblad/ SvD, Exp, Teater i Stockholm
---
Update, typ ett dygn senare: Nu hittar jag ett skrivfel. Jag skrev att Stina Ekblad betedde sig virilt. Vitalt, menade jag naturligtvis. Men jag låter det stå kvar, freudianskt eller ej.
3 kommentarer:
Sista gången jag såg "Sergelpinnen" var för över trettio år sedan som mindre grabb under en semesterresa.Kommer ihåg att jag var nere i Stockholms tunnelbanesystem och såg en yngre kvinna som var mer än normalsliten och verkade ha alla sina ägodelar i ett förvaringsskåp nere i denna tunnelbana.Våra blickar möttes en kort stund och det jag såg i denna kvinnas ögon var en smärta som jag aldrig mer vill möta från en helt främmande människa.Efter detta undvek jag Stockholm i framtiden.Det var en misär i en betongstad som jag genomskådade redan då.Hemskt när jag fortfarande minns detta ögonblick.Kvinnan som förmodligen var en drogmissbrukare är garanterat död sedan länge.Stackars dessa storstäder med sina byggnader först och människan sist.
Mvh Pelle
Kul att den var kul! Jag ska se den på torsdag och har plats på scen. Lite spännande faktiskt!
("ephisg" säger wv, och det kan man ju hoppas.)
Pelle: Om inte annat blir ju misären synlig i en stad av betong, där den liksom kan avteckna sig mot alla platta och gråa ytor,
Anna: Jag tror du kommer att gilla att sitta på scen. De som satt där såg ut att göra det.
Skicka en kommentar