onsdag, november 17, 2010

En saga

Det var en gång en kung. Han hade en dotter, och hon var en prinsessa. De båda bodde på en ö som låg mitt ute i ett stort vatten. Kungen själv bodde i ett slott, men hans dotter prinsessan bodde uppe i ett högt torn. Det kändes säkrare att ha henne däruppe, för en drake som höll till på fastlandet, mitt emot kungens ö, skulle kunna gå över isen på vintern, och kanske äta upp prinsessan.



Draken hade verkligen tänkt äta upp prinsessan, och mycket riktigt hade han tänkt gå över isen när den lade sig. Att hon bodde i ett torn bekymrade inte draken, för han var väldigt lång och tänkte att han nog skulle nå upp till tornets topp om han stod på bakbenen. Och nu låg han och väntade på att vintern skulle komma.

Och vintern kom. Men det var en varm vinter, och isen lade sig inte. Draken fick vackert vänta på nästa vinter. Och nästa vinter kom. Men även den var varm, och isfri, så draken fick fortsätta sin väntan. Den här sagan utspelar sig under "Mesolitikum", en tidsålder som var ganska varm, så isen lade sig inte på många, många år. Draken fick vänta och vänta och vänta, och till slut somnade han där vid strandkanten.

Han somnade och vaknade aldrig mer. Det sista han drömde innan döden slöt honom i sin famn var att han växte ihop med marken han låg på, och att pinnar och grenar sköt upp ur honom. Att han blev en växt, en buske, ett träd.



Han drömde att prinsessan steg ner från sitt torn. Hur hon satte sig i en liten eka och rodde över till hans sida av sjön. Han drömde att hon plockade pinnarna och grenarna från hans rygg, och att hon av dem flätade sig en korg. Han log där han låg, och en tår rann från hans öga. Sedan fanns han inte mer.

4 kommentarer:

Mira sa...

:)

Miss Gillette sa...

Menoj. Vilken fin.

Under Ytan sa...

OK

Johnny sa...

Mira/Miss Gilette: Egentligen ville jag bara skriva nåt under vardera bilderna. Sen kom jag på att jag kanske kunde knyta ihop dem på nåt vis.

Under Ytan: Ja, ok, och sen flöt det liksom bara på.