Häromsistens beställde jag en dvd på nätet. Jag tror'nt jag berättade det här, utan på facebook. Nåja, dvd:n var i alla fall en gammal tv-serie från 1972: Stora skälvan. När jag såg den senast var jag ca åtta år. Den beskrivs som en ungdomsrysare och jag var alltså alldeles för ung för att riktigt fatta.
Allt jag fattade var att det handlade om ungdomar, typ i mina ögon stora och skrämmande tonåringar, som berättade saker för varandra - läskiga saker. Som en ungdoms-Decamerone med svenska sjuttiotalsförtecken, med andra ord. Well, jag mindes ingenting av serien, utom ett avsnitt med ett skelettspöke på ett slott. Skitläskigt var det.
Igår såg jag första avsnittet. Inte det med skelettspöket, utan ett som handlade om en sjömanssångssjungande Eddie Axberg som skulle vara läskig men som inte var det. Jag och yngsta sonen tittade. Han tyckte sig förvisso kunna spåra nån slags kuslig stämning i bakgrunden, men mest skrattade vi. Jag gillade introt, men jag mindes det dock inte från förr. Jag klippte ut det la't på youtube.
På tal om intron till tv-serier från sjuttiotalet så köpte jag ju en film för några år sedan. Huset Silfvercronas gåta. Jag köpte den faktiskt enkom för introt, som jag mindes med välbehag. Så här lät det.
Man kan snacka mycket skit om sjuttiotalet och den estetik som rådde då, men en sak är säker, intron till tv-serier var man bra på. Förutom ovanstående exempel kommer jag till exempel att tänka på Ärliga blå ögon.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
5 kommentarer:
Tänk... Stora Skälvan minns jag inte alls. Inte Huset Silfvercronas gåta heller. Jag köpte båda och de kom i förra veckan. Huset Silfvercronas gåta kan jag inte kalla annat än väldigt... påståelig. Skälvan har jag inte sett än. Men introna var bra.
Mira: Bägge serierna måste inmundigas i korta doser, tror jag. Gärna i sällskap med nån också.
jag ser här att birgitta sundbergs namn nämns - henne och håkan jonson var jag och håkans mor ingrid och hälsade på i sthlm sommaren 1972... (1963 var jag i sthlm - sommaren jobbade jag på sr - musikavdelningen - som vik sekr - hösten var jag intagen/inlagd på sjukhus i sthlm - därefter har jag alltså endast en enda gång gjort ett besök i huvudstaden - det var i juli 1972 - då jag och ingrid hade semester från kontoret på lmv - lidköpings mek verkstads ab)
Ärliga blå ögon-introt är enastående bra. Jag tror att jag kan både text och melodi till temat även om jag inte har skänkt det en tanke på säkert trettio år. Hans Arnolds animation är inte dum den heller.
Marianne: Först tänkte jag att det var konstigt att du hade varit så lite i Stockholm, men så tänkte jag att jag själv sällan har varit i andra städer. Göteborg kanske tre gånger. Malmö, en eller två. Lidköping - säkert aldrig.
Ingela: Arnold-animationen är bra. Jag tycker det är konstigt att tv och biovärlden inte utnyttjade honom mycket mer.
Skicka en kommentar