Sista gången

Bilden här nedan föreställer bygdegården i Trångsund (Stortorp). Jag är inte säker på vad den har för funktion, men jag tippar på att den används av föreningar, och kanske som något som liknar dessa lånelokaler som brukar finnas i anslutning till hyreshus. Något man kan låna om man ska ha fest, eller liknande. När jag var liten gick jag på något som heter Unga Örnar, och som jag minns saken var det i den egenskapen jag ibland befann mig på denna bygdegård. Jag gick förbi stället idag.

Då, för hundra år sedan, kunde jag bygdegården utan och innan - jag sprang som barn i huset, i ordets rätta bemärkelse. Nu var det evigheter sedan jag var där. När var jag där sist? frågade jag mig. Ingen aning, jag måste ha varit i tioårsåldern när jag sist stängde dörren bakom mig, gick ner för  trappan, never to return.

Jag hade grym musik i lurarna nu medan jag passerade detta hus, och rörde mig bortåt, men ändå sänkte sig en smådeppig melankoli över mig. Jag började tänka på att jag aldrig mer kommer att sätta min fot i bygdegården. Inte för att jag lockas av den tanken speciellt, men ändå. Jag tänkte på att hela livet och tillvaron är alldeles full av saker man  k a n s k e gör för sista gången.

Vem vet, taket ovanför mitt huvud kanske rasar ner över mig, och kaffet jag dricker i skrivande stund kanske är min sista kopp. Vem vet, jag kanske har varit i Rom för sista (och första) gången. Kanske inte pga dödsfall eller nåt annat dramatiskt, utan bara beroende på tilltagande flygrädsla. Vem vet ... och så vidare. Det är en rätt deppig tanke den här, men den manar en åtminstone till att suga ordentligt på vad man nu gör och upplever - i alla fall i teorin.