En bit uppifrån ser det ut så här, Fotografiska museet. Jag tog mig dit idag, hade länge tänkt göra det.
Är det här framdelen (eller stäven) på en båt, ett skepp eller ett fartyg? Jag vet inte, men det var tanken som dök upp i mitt huvud när jag passerade den (eller det).
Detta flytetyg var förvisso rätt off topic i sammanhanget, så jag brydde mig inte vidare och plötsligt var jag 95 spänn fattigare och på plats inuti Fotografiska. Trapporna i trapphusen var beklädda (eller belagda) med ett material som kändes rätt finfint. Jag var tvungen att känna på’t, samt ta en närbild …
För att bli klar över ifall det var textilier eller gummi det rörde sig om. Nån slags gummi var det – små strängar av gummitråd vävda över små metallsträngar.
Utställningarna var fina, och här och där fanns små ställen där man kunde beskåda rörliga saker och ting. Den här skaran människor sitter och beskådar en “the making of"-film om “Creeping in Circles”.
Stadsgårdsleden, vägen som går bredvid Fotografiska, är en rätt hårt trafikerad historia, och det sätter naturligtvis sina spår på fönstren.
Eftersom jag var ensam där var besöket rätt snabbt (typ en timme) avklarat. Hade jag varit där i sällskap med någon hade det säkert tagit längre tid och det hade antagligen också blivit fika på cafet därinne. Cafet förresten, jag tycker att det var en rätt skön ålandsbåtkänsla över det.
Sedan gick jag därifrån.
Här ser vi Fotografiska spegla sig mot berget mittemot. Däruppe till höger har vi … ja vad tusan heter den lilla hytten däruppe? Jag minns inte.
På tal om speglingar. På väg in mot söder gick jag förbi ett kontor i vilkets fönster ett hus på andra sidan gatan samt byggställningar reflekterades. Såg rätt kul ut, tyckte jag.
Nedan: En gammal tidning som sakta håller på att bli ett med sitt underlag. Vems är ansiktet på tidningen tro?
Hemma sedan så hade jag, med anledning av mitt besök på Fotografiska, en liten diskussion med en av sönerna. Denne tyckte att ett helt museum fyllt med (som han gissade) en massa “konstnärliga” svartvita bilder och en massa människor som glodde på bilderna (när de lika gärna hade kunnat se dem på nätet) var i pretentiösaste lagen för hans smak.
Jag förstod vad han menade, och höll med till viss del, men inte rakt av. Jag själv till exempel, jag tyckte inte det var bortkastade pengar att kolla på “svartvita konstnärliga bilder”, utan går gärna dit igen.
På vägen hem plåtade jag, som ovan visat, lite grand, och en av bilderna jag tog kunde gott fungera som skämtsamt vatten på sonens missunnsamma kvarn. Jag drog lite i bildens kontraster och ropade på sonen: Kom och kolla! Här är en sån bild du menade va?
Men jag fick inget svar. Det visade sig att han hade dragit in till stan medan jag lade in bilden. Nåja, bilden får ligga här istället. Om någon undrar över personen på bilden så kan jag berätta att han hann med tåget, men det var nära ögat.
11 kommentarer:
Ja, dit ska jag också ta mig någon gång, att jag ska.
Näst gång jag är i Stockholm ska jag bennemej så dit. Brukar bo ett hundratal meter därifrån.
Elisabet/rigg: Jag själv, som ändå bor inom en halvtimmes avstånd, har dragit på att gå dit ända sedan de öppnade. Men idag tog jag tag i saken. Man måste just do it ibland liksom.
Hytten vet jag inte vad den heter, men Carl-Anton har den som sin målarstuga.
p-f: Aha, är det alltså så? Jag har hört ryktas att han har typ fått den av Stockholm. Stämmer det tro?
Jag var på kurs i källaren samtidigt. Synd att jag inte visste att du klev omkring ovanför!
Anna: Jag tänkte på dig när jag var där. Jag visste ju att du höll på.
Du får tänka högre nästa gång!
anna: Man ska vara tyst på museum. Fina hålla handen-bilder på flickr.
Tack! jag håller på och skriver en rapport om kursen, blir nog inte klar ikväll pga av Sherlock Holmes och sömnbehov.
anna: såg nyss Sherlock. Ska sova också. Gonatt.
Skicka en kommentar