Simmat nu, för andra gången på ett par veckor. Forsgrenska. Skulle ha varit den tredje, men en förkylning kom emellan. Fyrtiofem minuter, det känns lagom. Inte i streck, men ändå. Det känns psykologiskt lindrigare att räkna tid, snarare än meter.
Halvvägs in i simmandet blev jag tvungen att flytta mig från snabbsimningsbanan. Halva bassängen spärrades av till förmån för något slags vattengympande gilforama. Men det var okej, för vid det laget låg jag rätt tungt i vattnet, och lite långsamt fulsimmande på motionärsbanorna kändes rätt.
Ett lätt oroande ålderstecken som jag blev varse idag visade sig när jag fick för mig att göra en rygg-voltvändning. Jag tvekade: Det här känns ju lite läskigt, tänkte jag. Tänk om jag hamnar fel, slår skallen i på nåt vis. Sedan tänkte jag: Ska jag tänka så här i fortsättningen, inför en enkel grej som en rygg-voltvändning? Fan heller. Sedan tog jag fart och slog runt. Naturligtvis hamnade jag snett under vattnet och slog huvudet i den hårda linan som gränsar mellan banorna, på vägen upp.
6 kommentarer:
Naturligtvis. :)
D: Ja vad annat var egentligen att vänta. :)
Lite tragikomiskt. Men trevligt att läsa i alla fall.
Betty: Antagligen såg jag rätt tragikomisk ut också. Men vafan.
Ja,det är kanske ett ålderstecken ,-)
(Och ja, man blir lite glad när andra också får vara med om just såna ...).
Elisabet: Jag har ju liksom på nåt vis gått omkring och trott att när det kommer till simning så är jag forever young. Så fel man kan ha.
Skicka en kommentar