Trosor utseenden och beteenden

Jag fann mig stående igår, väntandes ganska så länge i en affär medan mitt sällskap vred och vände och velade och så småningom handlade. Vad gör man då? Tja, man spankulerar ju bara omkring och tänker på saker och ting. Och om man har kameran med sig, ja då fotar man naturligtvis damunderkläder. Eller hur, det är ju det vanliga och helt normalt.



Förresten, trosor, bh:ar och kalsonger, dessa räknas ju som underkläder, men gör strumpor det? Jag har aldrig funderat över den saken förut, men nu gjorde jag det. Nå, själv kommer jag inte på svaret, men jag gissar att strumpor varken räknas som underkläder eller vanliga kläder, utan spelar i en helt egen division.



Sådärja, ovanstående bilder räcker väl, antar jag, för att etablera bilden av mig som en rätt så snuskig typ, och det är bara bra. Bara bra för att övergången till nästa ämne blir smidigare då. Jag råkade passera en Pocket Shop igår, och fick för mig att gå in. Jag hamnade framför några Charles Bukowski-böcker.



Jag har läst ett par av hans böcker, men det var länge, länge sedan och jag minns i ärlighetens namn inte särskilt mycket. Däremot minns jag att jag tyckte att han såg så sunkig ut - frånstötande rentav - och att det på nåt vis kontaminerade läsupplevelsen.
Man vill ju gärna, åtminstone lite grand, kunna identifiera sig med huvudpersonen i det man läser, men i Bukowskis fall blev det att jag började känna mig som han såg ut – och det var ingen trevlig känsla.



Ja det var nåt sjaskigt och sunkigt över hur han och de runtomkring honom såg ut, något jag inte kunde låta bli att rynka på näsan åt. Men igår när jag stod där kom jag på mig själv med att inte längre tycka så.
Känslan var som den man kan få när man som vuxen provar på någon av sin barndoms hat-maträtter som man sedan barnsben alltid har undvikit; att man helt plötsligt tänker: “Fan, vad var det för fel på det här? Det var ju rätt hyfsat ju.”



Och när jag tänkte vidare på den tanken kom jag på att så tycks jag känna för typ alla människors utseenden nu för tiden. Jag tittar in i min folksamling på flickr och konstaterar att det inte är utseenden jag har velat fota, utan beteenden; sätt att stå på, gå på. Människors allmänna hållning och deras sätt att gestikulera på och sånt.
Det är ju lite revolutionerande, men samtidigt lite sorgligt, att det tycks ha tagit mig sådan tid att börja tycka att alla människor ser helt okej ut. Det är kanske ett barnsligt drag det där att man noterar folks utseenden framför deras beteenden, ett drag som slipas bort med tiden – men långsammare hos en del.
Jag ska sluta nu. Jag borde kunna ägna en söndagsmorgon åt något bättre än att sitta och tycka och tänka banaliteter inför öppen ridå. Jag kanske borde ta en kaffe. Men innan jag gör det vill jag ägna en sista tanke åt folks beteenden. Jag tänker på kvinnan på bilden här under. Håller hon inte rullen på ett lite ovanligt vis? Jag själv, och jag antar de flesta andra också, skulle ju hålla den i en rakt ner hängande hand.



Jag tittar igen och kommer då på att här har ett av mina egna beteenden visat sig: beteendet att snabbt titta på en bild, bedöma/döma den, och sedan gå vidare. Tittar jag istället lite noggrannare så ser jag ju att hon håller så för att hon har en handväska hängande över samma arm. Denna väska skulle åka i backen om hon lät armen hänga. Så nu innehåller bilden bara människor som beter sig normalt.