fredag, juli 15, 2011

Lite 70-talet sådär - och framåt

I en diskussion på Google+ berättade Mia* att Elo hade gjort en version av 'I bergakungens sal'. Detta visste jag inte, men det fick mig att fundera över musiken på sjuttiotalet. Sjuttiotalet inföll (eller vad det heter) medan mina levnadsår löpte mellan sex och sexton. Antagligen en ganska påverkbar tid.

Har man inte varit med om ett visst årtionde är det nog lätt att missuppfatta tiden och tro att alla liksom var en del av vad som senare skulle symbolisera detta årtionde. Till exempel så gick alla omkring med stel hållning och hade vita linnekostymer på sig under 'Det glada 20-talet', och när de inte gjorde det deltog de hurtigt och dog heroiskt i 'Det stora kriget'. Det här kanske stämde in på vissa, men absolut inte alla. En random bondlurk från djupaste mellansverige kanske inte ens hade hört talas om varken det ena eller det andra.

Samma var det med mig. Fastän jag verkligen simmade mitt i 70-talsflödet gick mig det mesta förbi (jag var förresten också simmare under de flesta av de åren). All denna proggen och hela vänsterrörelsen och Olof Palme och allt det där, vad var det? Huvudsaken var ju att mina byxor var utsvängda på rätt sätt och att de kom från 'Puss & Kram' (eller möjligen 'Gul&Blå') och att mina träskor var snabbglidande nedslitna på rätt fason.

Musiken då? Tja, Nationalteatern (som min yngsta son förresten såg på Peace&Love-festivalen) var ju bra emedan deras låt 'Jack the Ripper' handlade om en seriemördare, vilket ju var coolt tyckte jag. Ifall sedan denna låt egentligen kanske handlade om något helt annat, ja det gick i alla fall mig förbi. Fast annars var det inte mycket svensk musik, som jag minns det. Jo förresten: Ted Gärdestad, han både var och är fortfarande bra. Skivan 'Upptåg' var rätt sönderspelad på min lilla grammofon.

Nu kan man ju tycka att det är en jävla skillnad mellan 6 och 16 år. Det är det förvisso, men som jag minns saken skolades man illa kvickt in i popmusiken så fort man började skolan. När jag var tio hade jag rätt hyfsad koll på the Sweets tidigare karriär, och hade börjat lyssna på Queen (medan jag satt inlåst i mitt rum och varvade läsning av 'Sagan om ringen' med Erich von Däniken.

Fan, jag skulle inte skriva så här långt. Har egentligen inte tid. Dagen tar ju slut. Skulle egentligen bara lägga in några youtube-videos med musik jag gillade på 70 talet. Nå, här kommer en del (bara en del, eftersom jag säkert har glömt en massa):


The Sweet


Queen


Manfred Mann's Earth Band


Supertramp


Kate Bush


10cc

Vad har jag missat? Säkert en hel del. 1977 (eller 78) gillade jag soundtracket till Saturday Night Fever som fan, och även Magnus Ugglas 'Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt'. Pink Floyds 'Wish You Were Here' fanns även den med som en grej jag gillade ordentligt. Som sagt, det fanns säkert massor med mer som jag lyssnade på, men inte kommer ihåg nu. Oj! Nu kom jag pinsamt nog att tänka på Bowie, som jag lyssnade mycket på).

Brittisk folkrock var stort på 70-talet. Band som Steeleye Span, Fairport Convention och Pentangle. Men deras existens hade jag inte den blekaste aning om, utan har upptäckt (och börjat grymt uppskatta) på senare år, medelst Spotify.

Nå, 70-talet gled över i 80-tal, och fast jag fortfarande gillade (och gillar) Queen och Kate Bush hade min musiksmak börjat spreta ordentligt. Typ Ska-musik gillade jag, Specials och Selecter och Madness, det gjorde alla jag kände, men vi alla hade förstås våra personliga ivägspretningar. Jag gillade exempelvis B-52's och Steely Dan.


the B-52's


Steely Dan

Ja, hela 80-talet gick. Och 90-talet. Och 10-talet. Fan, plötsligt känner jag mig gammal (att den här texten hittills har tagit mig en stelbent, stelryggad och stillasittande trekvart att skriva hjälper förstås också till). Måste sluta skriva nu. Gammal man behöver sitta på balkongen och dricka en kaffe. Men innan jag går - vad lyssnar jag på i dagsläget? Tja, en blick ner i mobilens låtlista berättar att PJ Harveys senaste rullar ganska så frekvent. Så här kan det låta.


PJ Harvey

Det är lätt sagt att all musik var bättre förr, men ovanliggande video låter ju höra att så nödvändigtvis inte är fallet, vilket är hoppingivande.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jätteintressant inlägg Johnny. Jag är en nostalgiker av gigantiska mått. Jag var 13 när 70-talet började. Gul&Blå jeans var ju ett måste!
Här är några personliga musikfavoriter från 70-talet.

Hasse

http://www.youtube.com/watch?v=Xgcxd9wtXUE

http://www.youtube.com/watch?v=VLsw668PVyY

http://www.youtube.com/watch?v=m4o--q6xuvs

http://www.youtube.com/watch?v=HSNSTerj2Kc

http://www.youtube.com/watch?v=s1sAkZF7SCQ

stationsvakt@gmail.com sa...

hasse: Sköna låtar allihopa. Fast lustigt nog inga av dem lyssnade jag på. Men man kan ju inte lyssna på allt. :)

Ullah sa...

T-Rex var bland mina största favoriter när det begav sig, men inte de andra Hasse länkar till. Jag var också tokig i Jesus Christ Superstar då i början av 70-talet. Minns såklart de utsvängda jeansen, men minns ännu mer att jag var bland de första i min skola som skaffade stuprör när de kom tillbaka.

Lotten Bergman sa...

Jag (som är lika gammal) är också en extrem nostalgiker som blir överlycklig över ditt funderande. Sedan toppar jag genom att lyssna på Fox on the Run och kan snart somna lycklig.

(Förutom att jag har ett förfärligt bittert minne – att jag inte fick några coola Gul&Blå-jeans (som var Dallas, i samma serie som Elvis, Elvira och Marilyn) förrän de hade blivit omoderna. Oh, the agony.)

stationsvakt@gmail.com sa...

Ullah: Utsvängda brallor - saknad av ingen! (åtminstone inte av mig).

Lotten: Det var mycket man inte fick på den tiden. 1972 - tror jag det var - visade svt (eller vad det nu hette då) de klassiska skräckisarna på tv: Varulven, Mumien, Dracula, Frankenstein, King Kong och möjligen Skräcken i den svarta lagunen. Åtminstone minns jag det som så. Fick jag se dessa filmer för mina för mina föräldrar? Nej. Grämer jag mig fortfarande: Ja.

Robert sa...

Var med på den tiden och minns tydligt att jag undrade varför Mott the Hoople - och Bowie - gjorde en låt om unga män som knäcker extra som tidningsbärare i natten. Vad "All the Young Dudes" egentligen handlar om var väl inte helt klart. ;D -Och att The Sweets "Turn It Down" handlar om en kille som fajtas med sin pappa genom att vägra hålla nere volymen på sin grammofon var väl inte helt klart heller. Idag är det lätt att se parallellen till "Fight For Your Right To Party".

Det kanske är en del nostalgi, men tycker absolut att banden då tog ut svängarna musikaliskt på ett annat sätt än nu, det fanns ett annat slags naturligt flöde än i den rätt hårtslimmade och drillade msuik som görs numera, både inom rock, pop och r'n'b. Showsidan kan kosta oerhört mycket mera idag men det är svårt att tänka sig att någon nu skulle göra lika osäkrade grejor på scen som t ex Bowie, Alice Cooper eller The Tubes (varför kunde de inte bevarat mer av sina konserter på film? se dock thetubesproject. com) kunde göra - och med samma känsla av att de gör det på allvar och skoj på samma gång. Sen diggar jag verkligen själva ljudet av vissa instrument och spelstilar från den tiden, rostgyllene Marshallfeedback på gitarrerna som Mick Ronson eller Jeff Beck, growlig orgel och fet, knarrande bas, minimoog och mellotron, sångare som låter som om varje fras betyder något och måste mejslas fram eller ropas ut. Vokalisterna på den tiden var överlag bättre än idag, inte sant?

Ullah sa...

Några minnen: Kom att tänka på John Blund, den där ni vet "titta, kom och titta...". Det var roligt att känna igen den i DDR-nostalgin som jag mötte här och var i Berlin förra året. Kunde inte låta bli att köpa en JB-docka på DDR-museet.
Jag minns också velourdräkterna som var populära. Några i klassen gick och lussade hemma hos fröken, och hon och hennes man hade varsin velouroverall på sig och satt på stora kuddar på golvet i vardagsrummet. Min kusin som var mer åt ett annat modéhåll åkte till Paris och kom hem med platådojjor. Min bror började åka skateboard. Jag gick på min första rockkonsert, det var ELO som spelade på Scandinavium. Förmodligen 1978. Min mamma och moster åkte till Köpenhamn på internationell kvinnokonferens. Min pappa läste Båtnytt. Olof Palme förstamaj-talade i Kungälv och jag fick hans autograf efter att ha gått fram till honom och knackat honom i ryggen för att få hans uppmärksamhet. osv mm etc.

Robert sa...

Ett annat solklart 70-talsljudminne är marsmännens stridsvagnar som ropar "Ulla!" i den här låten:

http://www.youtube.com/watch?v=NsXN16YtqNc

Litet väl stålpolerat sound om ni frågar mig, *väldigt* 1976, men tekniskt skitsnygg produktion. Du minns den väl också, förmodar jag?

stationsvakt@gmail.com sa...

Robert: jag tror du verkligen är nåt på spåren i det du skriver. Och the Tubes - för mig är de smått mytiska. Jag har alltid liksom hört talas om dem men knappt hört hur de låter.
Och: "Och att The Sweets "Turn It Down" handlar om en kille som fajtas med sin pappa genom att vägra hålla nere volymen på sin grammofon" - nu när jag tänker på saken har jag fasen aldrig ens lyssnat efter vad Sweets låtar handlar om. ASka göra det.

Ullah: ELO-konsert under storhetstiden, fan vad stort! Och JB-docka - också stort.

Robert igen: Jag minns folk som hade skivan, men jag har aldrig hört den. "Ullah-ljudet" lät grymt kul. :D