För några år sedan kunde jag skriva upp till fem bloggposter om dagen. Nu blir det - i bästa fall - en gång om dan. Varför har det blivit så? Tja ....
* Jag har bloggat sedan 2003, och till slut måste ju orden börja tryta lite grand. Dessutom har jag märkt att jag upprepar mig rätt grovt. Jag kan komma på en bra grej att blogga om och sätta mig och skriva, för att en bit in i texten känna en grov deja vu komma krypande; - Fan detta har jag skrivit minst en gång förr.
* Mitt liv har inte ändrat sig så mycket sedan 2003, förutom att barnen har växt några decimeter då, så jag kan förvisso inte skylla på att "livet har kommit emellan" (om jag ens måste skylla på nåt). Nä, det handlar mycket om, förutom det i punkt ett, att saker har kommit emellan. Dessa saker är till exempel:
- Facebook - som slukar smågrejer jag förr skulle ha bloggat om (typ detta).
- Google Reader - som tar upp alldeles för mycket av min tid/liv).
- Fotograferande - och i och med det nu för tiden flickr.
- Gående. Den lediga tid jag förut kanske skulle ha ägnat åt att krysta fram en bloggpost fylls nu för tiden ofta av gående. Jag verkligen älskar att gå. Minst en timme ska det vara. Gå, bara gå.
- En känsla av meningslöshet - tanken på att allt man gör - både stort och smått - är så jäkla förgängligt; om hundra år (eller kanske ännu kortare tid) är en-gång-om-dan-bloggande vs fem-gånger-om-dan-bloggande på samma viktighetsnivå som om jag istället för att blogga hade bestigit Mount Everest eller rånat en bank. Ja, vad spelar det liksom för roll ... i långa loppet?
Så det är antagligen därför jag bloggar lite mindre nu än förr. Många som säkert själva kan känna igen det jag nu har skrivit kanske skulle reagera med ett allmänt tillkännagivande: NU SLUTAR JAG BLOGGA! Men inte jag. Jag tänker som så att jag lunkar väl vidare bara, bloggar när jag känner för't. Vem vet, jag kanske få ett ryck och börjar storblogga igen. Eller inte.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
17 kommentarer:
detta var innehållsrikt - såsom jag upplever det - du har nu sagt allt - nästan - det vill säga inte lite...
Jag saknar en uppdatering om räkorna och antalet räkor. Jag funderar på att starta upp akvariet igen och behöver inspiration.
Jag bloggar också mycket mer sällan nu än förr. Under många år skrev jag typ nätdagbok en gång per dag (man fick inte skriva oftare), men nu ser jag att jag åstadkommit ungefär 1-2 inlägg per månad. Det är knappt så jag kan med att säga att jag bloggar längre... för det gör jag ju nästan inte. Lite sorgligt tycker jag allt det är att ha så lite att säga. Det mesta är redan sagt och vem bryr sig. Typ.
Fast andra är fortfarande kul att läsa! :) Som du, t.ex.
Jag kan tänka likadant men inser krasst att så är livet - ett evigt upprepande. Med inslag av en del förändringar. Och det är väl tur det, att man inte fastnar i det gamla.
Marianne: Allt är sagt. Men allt är inte sett. Och med mera sett kanske det blir mera att säga och blogga om. Man får väl gå omkring och samla intryck.
mrarboc: Gjorde faktiskt en liten räkfilm för inte alltför länge sedan:
http://flic.kr/p/9VRRne
Mia*: Tack. Du bloggar verkligen för sällan. jag prenumererar ju på dig.
Elisabet: Antagligen ska man vara glad över att det inte finns så mycket att rapportera om. :)
Ja, jag - som bloggar hur ofta som helst och har gjort det hela tiden, men inte räknar med att folk ska orka läsa ,-) -, tänker ofta att gud, så meningslöst, om tjugo eller tio eller trettio år ligger man ju ändå i graven och vad spelar det för roll allt detta ...?
Det kan man fråga sig.
Nåja.
Jag är i alla fall glad att du skriver. Eller tar bilder.
Elisabet: Att du har sånt flow i bloggandet tycker jag inger hopp på ett slags allmänt sätt. :)
Hejsvejs, allt är väl i perioder. Jag läser nästan bara bloggar som inte publicerar för mycket (i google reader för övrigt) och tittar mycket på bilder mer vid datorn. Jag har inte kunnat eller vågat skriva på ett par år för annat kommit emellan, men det känns bra att ha sin blogg kvar ändå. Blev lite bestört när jag läste fel, att du skulle sluta blogga, bra att du fortsätter, man måste inte ha jämn takt. En privat blogg ska man göra som man känner för. Dina bilder är fantastiska och du ser sånt som andra bara swischar förbi i sin hets.
Jag bloggar också allt mindre och känner igen det där med Facebook Google Reader, som har förändrat vardagen för mig.
Men det pågår saker hela tiden. Att jag inte skriver om dem beror nog på att jag känner mig tjatig och gnällig då.
C M: Tack. Nu när jag tittade in på din blogg såg jag att du hade tagit bort layouten du hade haft i evigheter. När hände det? Sånt ser man inte när man kör allt genom google reader.
pf: Ja din bloggs namn förpliktigar dig ju till att du håller dig till ämnet, så där kan man ändå förstå att det blir lite sporadiskt.
Vad är egentligen google reader?
Ullah: Nästan allt på nätet går att prenumerera på nu för tiden. Man behöver bara en liten kod (eller adress, jag är inte särskilt haj på sånt där). En blogger-bloggs adress är helt enkelt adressen till sidan, i mitt fall till exempel: http://stationsvakt.blogspot.com/. När det gäller andra sidor brukar det stå (även om det ibland är svårhittat). På Svd står det till exempel här. Såna adresser klistrar man in i sin Google Reader. Jag gjorde en liten bild år dig.
Då förstår jag, tack för bilden! RSS-läsare eller vad det heter är nog inget för mig, jag gillar att hoppa runt bland sidorna "på riktigt".
O ja, känner igen mig! Människan är en enkel varelse. 90% av ens tankar är samma som igår. Det får vi leva med. Det blir inte bättre än så här, konstaterar hon lakoniskt och återvänder till sin egen lilla blogg för att skriva ännu ett meningslöst blogginlägg. ;)
P.S. Hoppas att du får användning för sommarhatten! Den kan du glassa med på Medborgarplatsen när du intar ditt välförtjänta kaffe.
Pumita: Den hatten vågar jag inte ha i stan. Det får bli på beachen.
Tycker det är alldeles lagom med inlägg i din blogg, kvalite framför kvantitet!
Funderar att registrera mig på flickr. Inte för att jag fotar speciellt mycket men har rätt mycket bilder från 50 o 6o-talet.
Ja, visst är det härligt att promenera?
Hasse
Hasse: Gamla bilder är skitkul. Gör det.
Skicka en kommentar