På älvkvarnsjakt

Jag satt på ett fik i Farsta. Ensam och därför pillandes med mobilen. Jag läste av min Facebook, sedan gjorde jag likadant med Google+ och sedan spelade jag in lite ljud. Egentligen hade jag satt mig där för att på ett avslappnat sätt plåta förbipasserande, men inga roliga typer passerade. Så jag pysslade med mobilen.

Jag kom på att jag kunde spana in Riksantikvarieämbetets fornminnes-app “Kringla”. Jag gjorde så och såg då att jag satt högst fem minuters gångväg från minst ett fornminne. Så jag drack ur mitt kaffe, slog på GPS:en och började gå.

Som du kanske ser på bilden ovan var det en hällristning jag skulle få se. Fast inte en hällristning som jag tänker en sådan, utan bara ett litet hål – en “älvkvarn” – en “Skålgrop”. Jag gick nedåt sjön till, och med jämna mellanrum spanade jag in pricken som var jag.

Jag knatade omkring i midjehögt gräs, och kortbyxig som jag var nojade jag lite över fästingar (och nu sticks det över hela benen i skrivande stund, så nojan verkar bestå). Nå, till slut sammanföll min lilla blå prick och symbolen för fornlämningen ….

… och jag fann mig stående på en liten bergknalle till stenhäll. Jag tittade ner på berget. Inga hål eller gropar. Jag utökade mitt sökande till nån meter kring mina ben. Inga hål. Jag sökte och sökte. Jag sökte av hela hällen.

Inga gropar, inga hål. Jag förstod att jag inte skulle hitta något. Kanske gräs hade vuxit över fornlämningen. Så kan det ha varit. Gräs och mossa i kombination med min bristande hålvana gjorde mitt fornfinnarföretag fruktlöst.

Jag föll ned på knä. Jag släpade mina händer över berget; kanske kunde jag hitta någon “äkta” ristning, en båt, till exempel. Men icke. Däremot kände och såg jag ett rakt streck som stack upp från ett annat rakt streck. Ett vertikalt ur ett horisontalt – eller tvärtom om man vill. Kanske ett T.

Men äsch, sådana T finns inte i futharken, så det var nog bara ett par vanliga skåror, låt vara raka. Fast i hemlighet “vet” jag att det var ett fornminne, mitt T. Däremot, några meter därifrån och på hemväg, fann jag på en papperskorg lite klotter som var ganska runlikt.

Det blir nog ingen Indiana Jones av mig. Knappt nån Thor Heyerdahl. Möjligen – med tanke på mina högtflygande spekulationer om icke-existerande runor – en Däniken.