Drömma, blogga, dricka kaffe

Klockan är strax före 11 på förmiddagen och jag är rätt nyvaken. Semestern rullar på - i nån vecka till. Man kan inte säga att jag har nåt ligga på stranden och pressa-väder direkt. Varken jag eller nån annan. Jag vrider en sömnknastrig nacke mot fönstret. Ser ut som regn.

Semester för mig innebär som sagt att jag sover längre på morgnarna, och gör man det minns man lättare sina drömmar. I alla fall jag. I alla fall nattens sista drömmar. De brukar förresten vara lite mindre surrealistiska, kanske för att det redan är dag och små gnistor av verklighetsförankring smyger sig in. Det här vaknade jag ifrån nyss:

Jag låg på sjukhus. Jag låg i en säng (som nog skiljde sig från verkligheten genom att vara alldeles för smal samt att den stod mot en vägg). Jag hade de där vanliga sjukhuskläderna på mig, de vita, sladdriga och lite svettiga som blandade ihop sig med sängens lakan, som verkade gå i samma fason.


Jag hade dropp, vill jag minnas. Vad låg jag egentligen inne för? Fan vet. Bredvid droppslangar och jox hängde den där kalla på hjälp-knappen ned i ett snöre, och bredvid den hängde en sjukhusradio, en sån där som är inbakad i en kudde. Det var förvisso en avancerad radio, för man kunde lyssna på ljudböcker.


Tyvärr fick man inte välja vilken bok man ville höra, utan det valde sjukhuset ut. Det jag fick lyssna på var en slags självbiografi i roadmoviestil, skriven av han sverigedemokraten som har varit i hetluften ett par dagar nu - Kent Ekeroth.

Ekeroth beskrev hur han hade kommit till Gotland. Han satt på en handduk på en gräsmatta och solade. Det var ett tunt gräslager. Ett par centimeter gräs, sedan några centimeter gjord, sedan den stora, råa kalkklippan som är Gotland (om Gotland verkligen är beskaffad så vet jag inte, utan förlitar mig på Kents något poetiska beskrivning).


Han hade rökt två cigaretter. Dessa låg nu bredvid honom i form av små fimpar. Men var skulle han göra av dem? Det fanns inga askkoppar i närheten, och allt han hade med sig var badbyxorna han bar, handduken han satt på, en ölöppnare samt en liten kompress, en sån man kanske sätter på skoskav eller brännblåsor.


Han berättade hur han funderade över vad han skulle göra. Sedan kom han på att han kunde ju gräva en grop med ölöppnaren och stoppa fimparna i hålet. Så han gröpte ut hålet, lade fimparna i kompressen och klumpade ihop den till en liten boll och begravde den i hålet. Sedan lade han på en grästuva och det hela såg ut som om ingenting hade hänt.


Men han hade dåligt samvete. Han gillade inte att skräpa ner - men vad hade han egentligen för alternativ? Han rättfärdigade sitt fimpgömmande för sig själv genom att säga att fimparna nu låg säkert i jorden och att framtida arkeologer skulle bli glada över detta.

Jag låg där i min sjuksäng och lyssnade och tyckte att hans resonemang var konstigt. Han kunde ha lagt fimparna bredvid sig och tagit dem med sig när han hade solat färdigt. Rätt dålig bok, tyckte jag, men lyssnade vidare eftersom jag inte hade något bättre för mig.

Ja sedan vaknade jag. Låg och tittade upp mot taket en stund och reste mig sedan upp, knäppte på datorn i förbifarten på väg ut mot köket och kaffekokning och mackbredning. Datorn är lite trögstartad, så den behöver lite framförhållning. Sedan satte jag mig ner och bloggade (det du läser nu, om du har orkat hit) bort en hel halvtimme av mitt liv i onödan. Men jag säger som Kent i drömmen - vad har jag egentligen för alternativ?