Lite svartvitt från på sistone

Valda delar av min barnaskara tycker att jag är larvig som ibland plåtar svartvitt. Du försöker bara vara konstnärlig, brukar det heta, och då brukar jag försöka försvara mig och säga att det försöker jag inte alls. Men nu när jag tänker på saken ... borde man inte alltid försöka vara konstnärlig i det man gör? Jo faktiskt, det borde man, i den mån det finns tid och utrymme för sånt.

Jag tror förresten jag har skrivit detta förut. Har man bloggat länge blir det gärna så. Särskilt när långvarigt bloggande kombineras med dåligt minne. Nå, det jag ville ha sagt är att för mig är det ett rätt smart drag att fota svartvitt redan i kameran, detta eftersom jag känner mig själv. Saken är den att om jag stoppar in en färgbild i datorn så öppnas en hel värld av möjligheter att sabba bilden medelst överdrivet och slarvigt photoshoppande - möjligheter jag gärna tar vara på och därigenom just sabbar bilderna.

Tar jag bilder i svartvitt, gärna med förinställd ganska djup kontrast, då finns där inte så många möjligheter att trixa med dem. Okej, det finns det väl visst det, kan man hävda, men för min del tycker jag att dessa bilder är ganska klara redan när de har tagits. Det jag brukar nöja mig med är att beskära bilderna, mer eller mindre. Inga stora saker.  Nåväl, här är några såna från på sistone.

Jag säger Fy! Fy!
Mötas i lönndom,
under ett paraply.

En smocka var den väl förtjänt,
Denna gamla elaka Ent.

De syns sitta och stå längs en vägg,
dessa män med hattar och skägg.

Vad som nedför trappan rinner,
ner i brunnen strax försvinner.
Ja det som har försvunnit,
det har slutat runnit.

I örat: en mobil.
I blicken: mil efter mil efter mil.

Denna kråka haver fastnat i flykten.
Detta hävdar envisa rykten.

Nedåt i ett rödaste rapp,
stegade systrarna von Trapp.

Jag riktar kameran ditåt
och han ser hitåt.
Sedan lyfter denne man,
en döljande hand.
Han vill vara inkognito.