onsdag, september 21, 2011

Såna där människor

Kan man gilla någons sätt att vara trots att dennes åsikter, stil och allmänt sätt verkar vara helt uppåt väggarna på ett ganska överdrivet vis? Självklart kan man det - när det kommer till serier och böcker och film.

Serier: Kalle Anka. Låt oss ansikta det - mannen (eller kanske hanen. Jag vet inte vad det heter med ankor) är ju faktiskt en psykopat. Ändå är det honom man gillar, snarare än den politiskt korrekte och präktiga Musse Pigg.

Böcker: Ignatius J. Reilly, huvudpersonen i Dumskallarnas sammansvärjning. Även han en psykopat. Ingen man skulle vilja råka ut för. Ändå håller man på honom, trots att han i stort sett beter sig jävligt illa mot alla han möter i hela boken.

Film: Mr Bean. Det var svårt att komma på en galning man ändå gillar, för det finns så många inom filmen. Exempelvis spelade väl den (antagligen underskattade) John Candy för det mesta såna där stenjobbiga personer. För att inte tala om Jim Carrey (i alla fall spelade han såna roller tidigt i sin karriär. Han har börjat slätas ut nu). För att inte tala om John Belushi. Att jag valde Mr Bean först var bara för att jag kom på honom först. Ett tag in i den här texten fick jag förresten för mig att plocka Humbert Humbert, spelad av James Mason i Lolita från 1962 ... men njä.

Det de har gemensamt, och som kanske utmärker typen jag snackar om här, är att de ofta kämpar i nån slags motvind. Och oftast har de själva hamnat i motvinden pga sitt onda/vidriga/konstiga/ovanliga beteende och förtjänar antagligen att stå där och streta. Motvinden finns förvisso inte alltid där, men i alla fall är det nåt lite foliehattigt Don Quijoteskt över dem.

Typen jag är ute efter att beskriva behöver alltså inte vara någon man skulle vilja känna eller ens vistas i samma rum som, men som ändå strålar av någon slags manisk men ändå charmig galenskap som man dras till att betrakta (på avstånd).

Som sagt, fiktionens overklighet vimlar ju av dem, men finns de på riktigt? Nu menar jag inte äkta psykopater som genom sin beräknande charm liksom charmar in sig hos folk, utan riktiga människor som är som dem jag beskrev här ovan. Finns det såna?

Ja, men jag kan naturligtvis inte tala för alla. Genom åren har jag märkt att min humor ofta är plumpare än många andras, och det jag tycker är skojigt upplever en del som allmänt sårande.

Så jag hävdar inte att Ann Barnhardt - ja, det är alltså henne jag talar om här - "är för alla". Så fast många antagligen anser att hennes stil och sätt och åsikter är stötande, så hävdar jag att man kan se henne som ren underhållning. Hon är helt tunnelsyniskt manisk, men på ett slags omedvetet självtillräckligt vis som jag tycker är kul att se på. Okej, slut på den två decimeter långa brasklappen, här är hon.

1:  2:
3:  4: 

4 kommentarer:

Bengt sa...

Idiot. Tyvärr är de inte så ovanliga...its born one every minute..

maja lundgren sa...

Det är ju sådär jag vill ha mina hissar. Precis så. Exaktamente.
(inte tittat/lyssnat på videorna än)

Johnny sa...

Bengt: Antagligen skulle hon säga exakt samma sak om dig. Det brukar vara så.

maja: Jamen det där är inte svårt. maila mig om vilka videosar det ska vara så lägger jag koden på ett textdokument och skickar tillbaks till dig.

maja lundgren sa...

Det vore bussigt. ok jag mailar över dem!