Acceptera läget

I boken jag håller på med tvingas en av skurkarna att gräva sin egen grav. Han använder en liten grävmaskin, och han gör ett snyggt fyrkantigt gravhål, ingen skruttgrop. Egentligen tvingas han inte. Han har misslyckats med  sina skurkuppgifter en gång för mycket, och hans chef har helt enkelt sagt att detta är vad som gäller. Han försöker inte göra något, till exempel att fly eller att attackera sin chef.  Han accepterar läget bara; det är så här det är, liksom.

Idag tog det en och en halv timme till jobbet. Ståplats hela vägen. Pendeltåg och tunnelbana och slussandes gående hit och dit emellan sakerna. Som i en fårskock. Och alla - även jag - såg helt nollställda ut. Stora förseningar - trots den senaste hundrakronorshöjningen av åkkortet. Ja, som om någon nu hade väntat sig att kvalitet och pengar hade nåt slags koppling när det handlar om lokaltrafiken i Stockholm.

Alla helt nollställda, som sagt. Alla lät sig slussas och pressas hit och dit, samt tokträngas ihop och tvingas andas varandras andedräkter. Knappt någon iddes ens ringa sina jobb, verkade det som. Uppgivenheten var total. En utomstående skulle kanske kunna tolka fårskockens miner som mindfulness, men det är uppgivenhet.

På vägen kom jag att tänka på den där skurken. När graven var klar kom hans chef - en åttioårig gubbe som saknade nästan alla sina fingrar - och gav honom en pistol. Skurken satte den i sin mun, sköt och ramlade ner i graven, varpå den gamla chefen hoppade in i grävaren och fyllde igen graven. Det var liksom som det var - läget accepterades. Det jag funderade över var ifall vi resenärers totala accepterande av prishöjningar och förseningar kunde motsvara skurkens accepterande av gravgrävningen - vilken är/blir då motsvarigheten till skottet?