Det var en gång ...
Kaffets pappa var en skvätt, ja närmare en halvliter, kokande vatten i en vattenkokare. Kaffets mamma var ett par matskedar (ja jag vet, ganska mycket) Löfbergs Lila kaffepulver i botten av en kopp. Då tog någon vattenkokaren i sin hand - ja det var ju förresten jag - och hällde vattnet i koppen. Det heta vattnet blandades med det torra pulvret, varpå kaffe uppstod. Vatten och pulver hade blivit till kaffe, och från koppen ringlade aromrika slingor av kaffeånga. Han som hade hällt, ja jag alltså, lyfte då koppen mot munnen, och smakade av. Kaffet var till en början alldeles för varmt för att drickas, så koppen ställdes ned på ett skrivbord för att kallna en stund. Sedan lyftes koppen igen, och kaffet dracks. Detta innebar slutet för denna kopp kaffe - men inte döden. För när det hade passerat strupen och landat i magsäcken möttes det av syror och safter och enzymer och jag vet inte vad, och i detta möte reinkarnerades kaffet till en annan slags vätska - ett nytt liv. Men minnet av det gamla livet dröjde ännu en stund kvar i munnen hos drickaren.
... och gången var nyss.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
2 kommentarer:
Ett harmoniskt och ändamålsenligt liv.
ab: Eller hur. Innan den "gick vidare" han den fylla rummet med väldoft, fylla min mage, samt fylla en bloggpost.
Skicka en kommentar