För några år sedan kom man på att jag hade fått för mycket bostadsbidrag några år tidigare. Man ville ha tillbaks pengar. Det var väl inte jättemycket, några tusen bara, men det skulle svida ändå, så jag både ringde och skrev till myndigheterna och klagade. Jag ansåg att eftersom jag sanningsenligt hade angivit allt det vanliga - vad jag tjänade, vilken hyra jag hade, hur många barn - så borde det ju inte vara mitt fel om de flera år i efterhand kommer på att de har gett mig lite för mycket vid varje utbetalningstillfälle.
Men nix, jag fick vackert betala tillbaka. I deras - myndigheternas - huvuden verkar pengar de ha betalat ut samlas på hög hos mottagaren, och kan därför betalas tillbaks på anmodan, bara hipp som happ liksom. Inga tankar på att man kanske har gjort av med pengarna, köpt mat, till exempel.
Nåja, det där är historia nu, och jag hade bara bostadsbidrag under en period av mitt liv. Men jag kom att tänka på deras beteende när jag läste om en stackare som fick betala underhåll för en unge han visste inte var hans (han var oskuld när ungen tillverkades). Men det fastlogs ändå att han var pappa, och efter det sabbades hans liv genom att underhållsskulden ständigt växte. Killen var 14 när det startade, och att börja sitt arbetsliv med kronofogden i hälarna är nog ingen höjdare. När han många år senare via dna-test fick bevis på vad han redan visste, ja då var saken preskriberad och han fick inte pengarna tillbaks. Staten stal hans pengar.
Sånt kan skapa en samhällsfiende, och det är inte ett dugg konstigt.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
Sånt här är ju bedrövligt. Det går hur bra som helst att statsministrar ställer sig och ber Förintelsens offer om ursäkt och liknande, men i ett sånt här fall, där det verkligen finns en person som skulle vara hjälpt av en ursäkt och nån sorts åtgärd, då passar inte galoscherna.
Men hur är det idag? Kan fortfarande en fjortonåring bli dömd att betala underhåll? Och tvingas släpa med sig en skuld hela livet?
Miss: Ingen aning om hur det funkar idag, men helt klart funkar det nog som så att om staten får för sig att ha en fordring på nån, ja då ska pengarna in, medan om det ligger till tvärtom, då sitter pengarna hårt.
Ja, det är inget annat än rent bedrövligt - skamligt -! Nu fick han ju veta att han inte ÄR pappa till barnet, men man kan ju undra hur många som varit med om samma sak och aldrig får reda på hur det ligger till? Men det kanske är lika så gott det.
Elisabet: En siffra jag har hört - men det kan vara en myt - är att så många som 10 procent av papporna är inte de biologiska papporna.
Fast i det här fallet är väl vid närmare eftertanke nästan tjejen den som är satan i dramat. _Om_ killen varit far till barnet ska hon såklart ha pengar, fast man kan ju ha åsikter om ifall detta måste ske på ett sätt som ödelägger ett barns liv (man är ju faktiskt barn när man är 14). Men att veta att man sätter dit en stackare som inte har med barnet att veta, det kan man inte skylla på myndighetsdumhet. Det är så utstuderat elakt att man kan bli galen. Undrar om hon sitter där och känner sig skitnöjd med sig själv än idag.
Miss: eller hur. man kan fundera en bra stund över hur mamman tänker nu, och har tänkt genom åren.
Skicka en kommentar