En bön till Solrosroten, samt ett hål

På eftermiddagen, tjugohundraelvas sista eftermiddag, knatade jag bortåt Solrosroten till. Jag tänkte att om det nu ändå är en helgedom det där, ett ställe där man offrar och så, då borde man ju kunna be där också, be om att få bli bönhörd. Ja vafan, så ofta som jag nu har knatat dit, och lagrat upp grejor och grunkor där, borde vid det här laget nån rådig rådare ha sniffat sig dit och tagit plats och besjälat platsen. Ja, så kom jag då fram till denna kylans och frosten plats.



På vägen dit och därifrån blev det en del plåtande. Den nytillkomna kylan med tillhörande frost hade skapat om miljön lite grand. Bilderna blev rätt hyfsade, tycker jag, eller åtminstone blev de som jag hade tänkt mig. "Hyfsat" och "Som jag hade tänkt mig" kanske förresten inte är synonyma med varandra, jag vet inte.

Jag hittade ett hål i marken också. Kul, tänkte jag - där fick jag nåt att lägga till hålserien - det var ju jättelänge sedan sist. I samma veva tänkte jag: "Gott nytt hål". Hade jag haft sällskap hade jag sagt det högt, och lagt till ett "Höhö!", men nu var jag ensam så jag tänkte't bara.





Det såg ut att vara ca en och en halv meter djupt, och verkade inte innehålla nåt särskilt, lite sten och grus bara.