Det var nåt med den ekande ödsligheten, nåt som framkallade dejavuer av gamla drömda mardrömmar och av gamla glömda Twilight Zone-avsnitt. Ljuset var så ljust och blank att det kändes fejkat. Jag tänkte, där jag satt och hörde ekande steg på avstånd och ljudet av tyst susande luft, att det här ljuset är som mörker maskerat till ljus. Jag fick känslan av lurendrejeri - av fälla. Känslan var svagt störande.
Jag gick ut och ställde mig på hållplatsen. Bussen skulle ändå komma snart. Om tio minuter.
5 kommentarer:
Känner igen känslan. Som att stå ensam i scenbilden på en tom tom teater.
OT: apropå cinemagrapher som du fick mig intresserad av - här är några snygga:
http://fromme-toyou.tumblr.com/tagged/coco+rocha
Ja jävlar vad snygga.
Särskilt den med projektorn, tycker jag. Men jag skulle vara ännu mer glad i effekten om den stannade av efter säg, tjugo-trettio sekunder, sen kunde den som ville klicka igång den igen. Nu bara går den och går den och distraherar från annat på sidan.
Tja. Fast den är rätt snygg som den är.
Skicka en kommentar