Jag gick omkring ute i blåsten. I lurarna fanns för tillfället Cissi Wallin, hennes program på Radio1, talandes med sina gäster om att det var trist att folk började skämta om Reinfeldtarnas separation så fort den hade offentliggjorts.
Ämnet var lite tråkigt, tyckte jag, och tänkte att jag själv minsann inte skulle ha nåt problem med att skämta om saken. Å andra sidan, tänkte jag sen, varför vara taskig? Det vill säga om det nu är taskigt att skämta om folks separationer.
Jag bytte till musikspelaren i mobilen och började blippa mellan låtarna. Vissa dagar blir det bara blippande. Man är inte sugen på att lyssna klart på nån låt, utan blippar vidare bara. Idag var en sån dag. Men så hamnade jag på en låt jag verkligen gillar och som jag lyssnade klart på. Och den, tänkte jag vidare, den kan jag gott dedikera till Reinfeldtarna. Om man är snar till att skoja om andras tillkortakommanden, då borde man då och då kompensera detta med att vara lika snar till att tänka iväg lite positiv energi till vederbörande.
The way she brushed her hair from her forehead
And she said losing love
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart
Everybody sees the wind blow
Det var det. Fast nu kände jag mig smörig på nåt vis, och även detta måste kompenseras. Vilket jag tar och gör med denna separationsprequel-låt. Det är en glad och framåt-traskande melodi, så även den dedikerar jag dem.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar