Tung runda i nya pjuck

Jag vill meddela intresseklubben att så här såg dagens runda ut. Jobbig var den. Ovanligt jobbig. Vid tre kilometer började knät göra ont, men .... det stannade där. Det fortsatte liksom inte att göra ondare och ondare, som det brukar göra, utan det onda förblev liksom vid sin första ondska, och det tackar jag helt och hållet de nya skorna (och därmed finansören till dem, min farsa) för.

Men som sagt, jobbig var rundan. Vid sisådär fem och en halv kilometer blev jag varse att luften stank av rök. Jag tyckte efter att tag att det knappt gick att andas. Vars fan brann det? Alldeles i närheten? Jag såg då inget. Men tydligen blir jag lätt överkänslig när jag springer, för till rökens källa anlände jag mer än en kilometer senare, och det visade sig vara rök ur en skorsten. Man eldade antagligen sur ved.

Jag säger det igen, jobbig var rundan. I mitt sinne tog jag tillbaks alla floskler om andra andningen och babbel om lyckokänslor och om endorfiner och allt det där jag har spritt omkring mig på sistone. Om nån vill ha en närmare beskrivning av hur det kändes räcker det med att googla fram nån av Hieronymus Boschs hemskare tavlor, och på dem kolla på behandlingen de förtappade stackarna där får.

På slutet - jag hade bestämt mig för en mil och inte mer - var det rent plågsamt (och rundan avslutades förresten mer eller mindre i en uppförsbacke, till på köpet). Det var nog inte min dag idag, inte min löpardag i alla fall, men jag tog mig igenom, och antagligen hade jag nog, förutom skorna, musiken i lurarna mycket att tacka för det. Det blev lite Styx, det blev lite PJ Harvey och det blev lite Doktor Kosmos.

Nåväl, trots det jobbiga då, hur gick milen rent tidsmässig? Bra! Jag sprang sträckan på 1:02:50 och förbättrade därmed mitt personliga rekord med ca sex minuter. Ganska oväntat, men det får jag nog tacka skorna enkom för, för det var bra studs i dem.


Vi avslutar med en rörlig bild på Martin Ljung. Jag menar, why not?