Hon var antagligen nästan för proffsig, för bedöfvningen uti tandan ville aldrig försvinna. Jag hade tänkt att jag knatar runt lite i markerna medan jag väntar på att den ska släppa, och så fick det bli, men den släppte aldrig.
I skrivande stund har den inte släppt. Okej, jag sade till henne att ge mig en rejäl dos, för jag gillar inte smärta, men nu har jag tröttnat och börjar fundera över ifall inte lite smärta ändå hade varit att föredra. Lite smärta.
Fast en god sak hade mitt omkringknatande i väntan på att bedöfvningen skulle släppa med sig, och det var att jag fick en ordentlig dos sommar på/i mig. Jag fick sol i ansiktet och vind i håret. Jag plåtade med mobilen medan jag gick där. Det blevo ena somriga bilder, och det äro dessa du ser här ovan.
4 kommentarer:
Skönt att det gick bra! Det nästan värsta jag vet hos tandläkaren, det är när hon tar bort tandsten med hjälp av ultraljudsgrejs och det låter som när man drar med nånting på en lerkruka eller som förr i världen, på svarta tavlan .., och om bara inte ljudet hördes, kanske jag skulle uthärda.
Det gör jag ju ändå, förstås, men jag ligger så där som Svävande Damen ,-)
Om du ligger där som Svävande Damen liknar mitt liggande mer Den Klubbade Oxen. :)
En tandläkare kan aldrig vara för proffsig med sprutan!
Jag brukar känna efter nåt alldeles oerhört, när min tandis känner runt i munnen och frågar om bedövningen tagit ordentligt. Näääe, kanske inte helt, brukar jag pipa. Så då får jag en dos till, och bedövningen brukar sen släppa så där tolv timmar senare.
Funkar bra för mig, man kan alltid hälla in lite vätska vid ena mungipan om det behövs.
Det är en ren ynkedom som jag bär mig mig åt :(
Då delar vi samma ynkedom. Undras om delad ynkedom är dubbel ynkedom? :)
Skicka en kommentar