måndag, juni 11, 2012

Mardröm

Det finns en scen i Mulholland Drive där följande utspelar sig. Två män sitter på en diner (finns det något bra svenskt ord för diner?) Den ene mannen berättar för den andre att han har drömt att han befinner sig på just denna diner. Han berättar att han är skiträdd. Mannen han berättar detta för är också med i drömmen, och även han är rädd. När han som berättar ser hur rädd den andre är blir han ännu räddare. Han kommer då på just varför han är rädd. Rädslan kommer sig av att en man befinner sig på dinerns baksida, och det är han som orsakar rädslan. Berättaren ser honom genom väggen (det är ju en dröm), och han kan se hans ansikte. Han säger till sitt sällskap: Jag hoppas att jag aldrig ska behöva se detta ansikte i verkliga livet.

Lite grand i terapeutiskt syfte går männen ut från dinern, ut till dess baksida. Detta för att drömmaren ska bli ordentligt förvissad om att det bara var en dröm. Där bakom, bland skräp och kartonger och jox, ser de någon röra sig, någon som sitter på huk och har ryggen vänd emot dem. Denne vänder sig sakta om. Han har, ser vi nu, ett rätt läskigt ansikte, och man förstår att det är just detta ansikte drömmaren hade velat slippa se igen. Mardrömmen blev alltså till verklighet. Detta blir för mycket för mannen som säckar ihop i sin kamrats armar, möjligen har han blivit skrämd till hjärtattack.

Jag hade bara tänkt skriva "Minns du den där skrämselscenen i Mulholland Drive?", men nu beskrev jag visst hela scenen. Nå, på nätet slösar man ändå inget bläck, så det gör kanske inget. Det jag ville ha sagt var att jag lite grand kom att tänka på just denna scen imorse, detta eftersom en liknande dubbelhet hände mig i drömmen inatt.

Jag och någon till befann oss i ett hus, kanske en gammal trävilla. Vi stod vid ett räcke, nån slags loftgång kanske, som löpte ovanför ett vardagsrum eller möjligen en större hall. Det var mörkt och murrigt och en obehaglig stämning rådde. På detta loft mötte vi en liten flicka - plötsligt stod hon framför oss. Jag förstod att det var en spökflicka, och bara det var ju jävligt obehagligt.

Vi stod där en stund, och sen fick jag för mig att snegla ner mot planet nedanför. Där stod en liten pojke och tittade upp mot mig. Bara mig - allt annat i drömmen, flickan och mitt sällskap, var nu bara rekvisita. Det var bara jag och den lilla pojken, och han började nu sväva upp mot mig, mot loftet där jag stod. Han var liten och klädd i sydväst med matchande byxor och jacka - som en liten fiskare.

Pojken var ett spöke, och han var - man vet ju liksom saker i drömmar - ond och illvilligt inställd mot just mig. Han svävade uppåt och över räcket, och vid det här laget var jag ungefär lika rädd som mannen i Mulholland Drive. Han kom upp bakom mig, mot mig och tog ett stadigt stryptag runt min hals. Han tryckte åt ordentligt, och han svävade uppåt mot taket och lyfte därmed mig med sig. Han sade något med en skitläskig mörk och gutural Mohohoha-röst, men jag minns inte vad.

Sedan vaknade jag. Jag hade svettats ner halva sängen och hade hjärtklappning och var upp i varv. Jag tände sänglampan och låg där en stund och försökte lugna ner mig. Det gick väl sådär, för drömmen ville inte riktigt släppa sitt grepp. Så jag tog fram mobilen och började kolla in facebook och sedan twitter. Jag blev halvsittande i sängen så i säkert en halvtimme, sedan släckte jag och somnade om.

Jag och någon som var mitt sällskap kröp i en gång. Vi skulle ta oss in i huset jag hade drömt om. Vi grävde oss in vid husgrunden, i marknivå, och efter lite krypande var vi framme - vi stod på loftgången från den tidigare drömmen. Allt var sig likt, både färgsättningen, stuket på räcket och allt. Även den läskiga känslan fanns där. Såklart var detta obehagligt, men såna grejor kan vara bra att göra i terapeutiskt syfte.

Plötsligt står den lilla flickan, spökbarnet,  framför oss i igen, och plötsligt får jag för mig att titta över räcket och ner mot golvet igen. Och naturligtvis står den där jävla lilla spökpojken i fiskargubbekläder därnere igen, och naturligtvis börjar han sväva upp mot mig igen. Naturligvis blir jag livrädd igen och naturligtvis dras jag upp i luften medelst strypgrepp igen. Han pratar med mig med spökröst igen, denna gång ännu mörkare och läskigare, och jag förstår att det är ondskefulla budskap han framför.

Ännu en gång vaknar jag svettig. Jag tänder sänglampan, och denna gång får den förbli tänd. Jag ligger på korviga lakan och lyssnar på ljudboken Robinson Crusoe. Jag tror jag somnar till nån timme, innan det är dags att vakna och gå till jobbet.




13 kommentarer:

Monet sa...

Usch så ini katten. Jag blev rädd själv när jag läste det där! Drömmar som återkommer år specieltlt läskiga. Du får sluta kika ner i okända hål ett tag, man vet ju aldrig vad som befinner sig där. Drömmar har ofta ett symbolbudskap - vad tror du det här var?

Johnny Söderberg sa...

Usch, jag vill inte veta.

h.skoldebjer sa...

Hugaligen, det var allt en hiskelig mardröm!!

Johnny Söderberg sa...

Ja, och så blev det ju en repris på det. Usch.

Clam sa...

Burr, Det lilla fiskarpojkespöket. Det är när ondskan först ser söt och snäll ut på ytan som den skrämmer värst.

Det finns godartade spöken också. Försök drömma om Laban nästa gång.

Johnny Söderberg sa...

Jag slipper gärna spöken över huvud taget. :)

Clam sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Clam sa...

Jo, diner - det praktiska amerikanska systemet att uppkalla saker och ting efter funktion är knepigt att överföra. Tyda.se översätter diner med sylta, men det tycker jag är fel; en diner behöver inte alls vara syltig, bara vardaglig och enkel. The diner, the locker, the crapper ...hm. Ätan, låsan, bajan, kanske?

Johnny Söderberg sa...

Kan det kanske vara så att de klassiska ölfiken som fanns i Sverige förr kom närmare den amerikanska dinern?

Clam sa...

Eller kanske snarare det som kallades mjölkbarer här en gång i tiden. Diner brukar ibland också översättas med fik.

Mjölkbar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Mj%C3%B6lkbar

Johnny Söderberg sa...

Hmm .. mjölkbarer har jag inte läst så mycket om. Intressant.

Clam sa...

Fik är ju en annan sak, men det överenstämmer på så sätt att det, liksom dinern, är ett ställe där ungdomen ibland hänger. Om Owe Thörnqvist hade vuxit upp i Statena hade den här historien kanske utspelat sig på en diner.

http://www.youtube.com/watch?v=hEMtexyQVNo

Johnny Söderberg sa...

Fast Dagny "gick solbrun mellan våra bord", och nu har jag läst mig till att "Det nya för den här typen av serveringar var att gästen hämtade sin mat på en bricka." Så på en modern (30-talet) mjölkbar behövdes ingen Dagny. :) Det närmsta vi kommer en mjölkbar och en diner nu för tiden är kanske när vi går på McDonalds?