måndag, februari 25, 2013

Den mänskliga påverkan

Speciellt väder idag. Sånt där som bara förekommer ett par dagar varje vinter, och då företrädesvis i början av vintern. Jag vet inte vad som orsakar det speciella - kanske att marken är något varmare än luften. Eller om det kanske rör sig om luftfuktigheten i största allmänhet. Jag vet inte.

När jag klev ut ur min port och började vandra mot tåget omslöts jag av ett vitt, skimrande dimdis. Det var nästan fluorescenserande. Min väg kantas av avklädda träd. Nu, i det vita, syntes de knappt fast jag gick alldeles bredvid dem. Vad som syntes var mörka, spretande kloliknande skepnader som stack upp ut marken. Fantasieggande är ordet.

Vid närmare inspektion var träden, och det gällde alla träd från Skogås och in till Radiohuset i Stockholm, inte avklädda ändå. De var förvisso lövlösa, men de var frostiga. I närheten av dem var de inte svarta, utan klädda skimrande vitt. Detta vita syntes som sagt på nära håll, men sedda från längre håll, och inne i skimmermolnet, såg de mörka ut.

Tåget rullade över bron och in mot Centralen. I vanliga fall bjuds här på en fin utsikt, oavsett väder och årstid, men nu bjöds på kall mist. Sikten var raka motsatsen till fri, den var bara ett par meter där över vattnet. Stadshuset, på vilket man i vanliga fall kan skönja varenda tegelsten, fanns nu inte där. En gång såg jag en pelikan flyga över detta vatten. Nu hade en hel flock kunnat flyga där utan att synas. Kanske flög där en flock.

Från t-banan kom jag upp på Karlaplan. En fantastisk miljö mötte mig där. Den stora, runda fontänen, vilken är omgärdad av tvenne rader höga träd, syntes inte, för där syntes bara träden - höga, mörka men ändå silverglittrande, vaktandes ett ... ja, ett ingenting. En dimma, en vithet, en rök. Jag fantiserade om att detta i mitten var en portal till en annan dimension.

Det var lätt att börja fantisera denna morgon. Jag gick längs Karlavägen, följde garnisonens långa, dystra pelargång. Dimma även här, men mörkare. Det dämpade klappret av mina steg blev till en takt, en rytm, och vidare till minnet av en scen i en film.

Sen öppnade sig vyn och det blev ljusare igen. Radiohuset, denna finlandsfärjeliknande koloss, förlorade sin andra kortände i det vita skimret längre fram, som vore den på väg in i dimensionen jag nyss hade fantiserat om.


Allt detta, alla morgonens intryck, var naturligtvis som gjorda att fotografera. Men min mobil är skickad på lagning, och alltså är jag kameralös. Allt jag såg och betraktade måste i stället för i mobilen/googlemolnet/datorn förvaras i mina hjärnvindlingars gistna bokhyllor, och där ligger de ungefär lika säkert som en plånbok man glömmer på en bänk på stockholms Central; nyss där - vips borta!

Och då är vi framme vid denna bloggposts rubrik: "Den mänskliga påverkan". Ja, det sägs ju, fast inte alla tror på't utan mer tror på solfläckars inverkan och sånt, att vi människor påverkar livsmiljön vi har omkring oss. Jag tror, men jag har aldrig varit riktigt säker, att vi påverkar. Men beviset låg nu upprullat framför mig denna morgon: Hade jag bättre tagit hand om min mobil hade denna skimrande morgon aldrig infunnit sig. Hade jag kunnat fotografera hade det som vanligt varit mörkt och grått.

Min mobils pajande påverkade alltså vädret till det bättre - till fantastiskt. Tänk om alla blev av med sina kameror och mobiler, och därför inte kunde dokumentera miljön, hur skulle vädret bli då? Kanske skulle det bli paradisiskt.

Vissa folkstammar tror ju att om man fotograferar dem så knycker man en bit av deras själ. Tänk om de har rätt. Tänk om allt vårt ständiga dokumenterande av vår omgivning gör just det - stjäl en bit av världssjälen. Och jag som plåtar värre än de flesta kanske är den värsta skurken. Tänk om det räcker med att just jag inte fotar, för att vi ska omslutas av en väderlig vackerhet. Om så, så har vi ett par fina veckor framför oss, innan mobilen kommer hem igen.

2 kommentarer:

Karin sa...

Visst är det så! Jag letade rätt på kameran i morse för att fotografera rimfrostiga grenar, men hade glömt att ladda batteriet, så det blev inga bilder. Men en strålande dag.

stationsvakt@gmail.com sa...

Karin: Typiskt detta med ditt batteri. Den här dagen, fin som den är, kanske inte vill bli plåtad.