Orättat

Ibland tycker jag inte det finns nån anledning att rätta folks felsägningar, för ibland funkar felsägningar lika bra som rättsägningar, och ibland, om inte rätt - så i alla fall roligt och innovativt. Jag halvkänner en chilenargubbe samt en tjej från Turkiet. Bägge är såna som säkert - jag har inte frågat - har varit i Sverige ett bra tag, men ändå inte lyckats samla på sig varken särskilt många svenska glosor eller lyckats särskilt bra med uttalet, men som liksom tar igen det med roliga höftningar som gör att man ändå fattar.

Chilenargubben, jag träffade på'n imorse, och det var därför jag började tänka på saken, skulle hänvisa till en halvchef. Han kom dock inte ihåg chefens namn och inte heller ordet chef. Han skulle nog ha gjort det i vanliga fall, men nu var det så att säga i förbifarten, och då försvann det. Istället tänkte han nog: "Hmm ... nån som är högre än jag ... ", och sade därför, istället för "Chefen": "Den store mannen". Jag tyckte det lät klockrent, särskilt som chefen i fråga rent kroppligt inte är en särskilt stor man, och rättade honom därför inte.

Turktjejen, eller snarare kurdtjejen, är lite som chilenaren, hon drar till med det som låter bra. Men häromdan dock, blev det fel. Vi pratade om att som behovsanställd i upphandlingstider på ett bemanningsföretag så är det viktigt att man kommer bra överens med dem vilka man har satts att jobba. Hon tyckte det funkade bra på den aktuella arbetsplatsen, och det hon ville säga var att hon nog var omtyckt.

Fast ordet omtyckt föll här bort, och ordet hon istället tog till var "Älskad": "De på den avdelningen älskar mig. Och de där älskar mig. Och jag tror ni kanske också älskar mig. Är det så?" Jag svarade att självklart är det så,  och lät därmed bli att rätta henne. Ja vad i helvete, why not, tänkte jag; att säga så spred ju liksom lite glädje på arbetet, så varför inte.