Dödspunnet

De där spinnarna, eller vad de kallas, de som spinner in hela träd, dessa tycker jag liksom hör försommaren till. Rätt vad det är blir träden, de som råkar ut för't, höljda i ett tunt flor. I skydd av - och även bestående av - detta flor finner man klasar av puppor. Och i dessa puppor finner man spinnarnas larver. Tror jag - jag kan inte sånt där. Fast åtminstone misstänker jag att det ligger till på det viset. Och sen, rätt vad det är, har floret försvunnit. Det hänger i tynande trasor ett tag, och sen är trädet naket igen. Man får väl tro att något är fött och utfluget.

På försommaren alltså, för så här års, alltså den 29:e juli, brukar i alla fall jag inte se några inklädda träd. Men idag gjorde jag det. En bit in i ett skogsparti såg jag ett gäng träd som var skrudade i det välbekanta tyllet. Jag gick ditåt, inåt skogen, mot träden till. När jag kom närmare såg jag puppeklasarna. Men när jag kom ännu närmare såg jag att det var någonting fel. Det var liksom ingen spänst i det hela. Allt var liksom statt i ett slags förfall.





Det var faktiskt lite av en olustig syn. Känslan det gav var av "efter utplåningen av allt"-karaktär. Möjligen var jag påverkad av ljudboken jag lyssnade på medan jag traskade omkring där, den handlade om zombier.

Klasarna fanns där, men de verkade inte direkt bågna av liv. Snarare verkade de bågna av död. Jag stod där en stund och funderade om ifall det möjligen förhöll sig så att alla var utflugna, men pupporna såg ju så intakta ut, så jag tänkte att så var det nog inte.

Detta långsamma sönderfall såg klart deprimerande ut, så jag knäppte några bilder och gick därifrån.