fredag, oktober 25, 2013

Åldrar som egenskaper

Tänkte på hur jag som yngre tänkte på folks åldrar. Ja yngre och yngre, förresten ... kanske ända fram tills nu, och det kanske var därför jag kom att tänka på saken.

När jag var barn och ung och .. ja, kanske fram tills nu eller nyligen .. tänkte jag på folks åldrar som vore de egenskaper. Alltså, jag tänkte att han är en fyrtionioåring och hon är en åttioettåring och hen är en sjuåring på samma sätt som skulle jag tänka att han är tjock och hon är närsynt och hen är rödhårig.

Och i egenskapers natur ligger ju att de har ett sätt att se ut och ett sätt att vara. Så om man ser på folks åldrar på nämnda sätt så ser man ju snarare en fason än en människa.

Jag förenklar ordentligt, naturligtvis, men lite åt det hållet är det. Jag är fyrtionio, och några av mina egenskaper är: Lång, tunnhårig, närsynt, väldigt smart och väldigt dum på samma gång, ganska så nätaktiv, podcast och ljudbokslyssnande. Men jag är samtidigt summan av nästan femtio års erfarenheter, och dessa, tycker jag nog, borde överskugga hur jag ser ut och vad jag för tillfället gör. 

Samtidigt är det ju så att mina samlade erfarenheter inte syns på mig ... ja, mer än att jag ser äldre ut nu än vad jag gjorde igår eller för trettio år sedan ... så det blir ju svårt att kategorisera mig utifrån dessa.

Jag känner att jag kommer ingenstans i den här tanken. Men nog är det antagligen fel att räkna ålder som en egenskap. Jag har ingenting emot att kategorisera folk och fä och stoppa dem i fack, men jag tror att åldersfacket, det är alldeles för trubbigt.

16 kommentarer:

Elisabet. sa...

Vet du, jag tror att det är en tanke som kommer upp just när man blir äldre.

Jo, för dååå blir man per automatik placerad i fack.

Och snart är du där .., i femtioårsfacket ,-)

Fru Decibel sa...

Det finns ju tre åldrar, som sällan sammanfaller, den kronologiska, den biologiska och den sociala. Det blir mycket att hålla reda på.

Johnny Söderberg sa...

Elisabet o Fru Decibel: När jag tänker efter så kanske det handlar om att man själv stör sig på att bli kategoriserad - på samma sätt som man ständigt kategoriserar andra. :)

Monet sa...

Elisabet har rätt. Det är ungefär i femtioårsåldern som man plötsligt kategoriseras på ett sätt man inte känner sig helt bekväm med. Man går in i "äldrekategorin" och vem vill vara där?
Det här gäller generaliserat i Sverige. Här i Frankrike ser man på "äldre" på ett helt annat sätt. Man blir sedd, artigt behandlad, visas respekt och får ingå i ett sammanhang och ens kunskaper och erfarenheter uppskattas. Då spelar den faktiska åldern mycket mindre roll.

Clam sa...

I Men In Black finns det en jätteliten ET som sitter vid ratten i huvudet på en robot som ser ut som en vanlig farbror. Ungefär så tycker jag att det är. En är densamma hela tiden, det är kärran en kör som blir lite trögare och omodernare dag för dag - även om en pimpar den så gott en kan. Till slut pajar den. Vad händer då? Jag hoppas på att en blir skickad till kroppsdepån för att välja en ny ride.

Johnny Söderberg sa...

Monet: Ja så verkar det vara här och där. Fast jag har inga problem egentligen med att bli respekterad, utan känner mig bara störd på att andra kan tänkas kategorisera mig på det vis jag kategoriserar dem. Jag borde ju ha ensamrätt. :)

Clam: I det här gamla spelet, så åkte man ner i ett hål i marken när man dog. Nere under marken fanns ett ställe där det tillverkades nya versioner av en själv, och så var man på banan igen. :)
http://youtu.be/XqXpWJhsuaI

Clam sa...

Ah! Det spelet känner jag igen från ett tidigare liv!

Johnny Söderberg sa...

Ett kul spel!

Marianne Johansson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Johnny Söderberg sa...

Marianne: Såg det. Tänkte tanken att många 40-talister förväntas bli uppåt 100. :)

Perre sa...

Här i Spanien är det som Monet säger: Ju äldre man är, ju mer respekt visas man, speciellt av unga personer. Man värnar helt enkelt om de gamla.

Johnny Söderberg sa...

Fast om folk plötsligt började "värna" om mig skulle jag känna mig gammal och bli förnärmad. :D
Ungefär som när man reser sig för nån äldre på bussen och denne blir sur eftersom det får den att verka gammal. :)

Vittra sa...

Jag förstår hur du menar men samtidigt tänker jag från ett annat håll. Ålder är ingen egenskap, men däremot finns det saker som alla sjuåringar har gemensamt: som att de alla har börjat i första klass. Oberoende av personlighet har de alla gjort det. Samma sak med nittonåringar, de har alla (de flesta då) gått ut skolan och ska nu göra något annat. Träffar man en random nittonåring på en middag vet man att de flesta nittonåringar har nyss sjungit "för vi har tagit studenten" och kan konversera om det.

Sen tunnas det ut. Tjugofemåringar har fortfarande saker som är gemensamt för de flesta tjugofemåringar men inte alls lika mycket. "Hur svårt är det att få en första bostad nuförtiden", kan man t.ex fråga och frågan får anses relevant sådär allmänt för många tjugofemåringar.

Sen blir det allt tunnare och vid fyrtio finns ingen gemensam faktor längre.

Kan det här vara en liten delförklaring till det du säger?
Det finns många fler infallsvinklar på frågan. Ja, hur många som helst när jag tänker på det! :O
Uj nu får jag hejda mig.:)

Johnny Söderberg sa...

Vittra: Bra analys från dig. Efter 40 kanske vissa fritidsintressen och hobbies blir viktigare, typ fiske, golf eller tv-spel.

Marianne Johansson sa...

på thomas nydahls blogg återfinns idag något som poeten anders johansson författat under benämningen 'ålderstrappan'...

Johnny Söderberg sa...

Marianne: Ja. Här.