Det där med att besöka förortspizzerior började jag med för ett par-tre år sedan. Jag tror det sammanföll med att jag köpte smartphone. Jag tyckte - och tycker - att det var trevligt att avsluta en långpromenad med en pizza och en öl, alltmedan jag läser mina feeds på mobilen och lyssnar på poddar.
Till en början kände jag mig lite som en etnolog, en som befann sig lite utanför och i smyg studerade det typiska klientelets göranden och låtanden på sina typiska och förortssupande stereotypa vis. Fast efter nåt år - ja, jag är rätt trög av mig - gick det upp för mig att detta var nåt slags självbedrägeri, att jag själv inte var så olik dem jag trodde mig studera. Den enda skillnaden bestod nog i att jag satt ensam istället för i grupp, och att jag möjligen tog en öl istället för flera.
Ibland hör man sägas att det inte finns någon pubkultur i Sverige - i alla fall inte av den typen man ser på tv och på film - sån som finns i England. Men, skulle jag vilja hävda, så finns det en sådan, och det är ju faktiskt den lite sunkiga förortspizzerian. Förutom själva pizzorna så är ju ändå umgänget, och det tycks vara mellan både gammal och ung, mellan män och kvinnor och möjligen i viss mån över klassgränserna, vara det som är viktigast.
Ja, åtminstone jag tycker inte att det verkar vara någon jätteskillnad mellan den typiska förortspizzerian och pubarna man ser i exempelvis Morden i Midsomer. Fast vad vet jag? Jo, en sak vet jag, och det är att idag tog jag mig för att spela in lite babbel och sorl från pizzerian jag satt på. Lite miljö-ljud.
Och varför det? Inget särskilt skäl. Kände för det bara.
4 kommentarer:
jag tycker nog att en kan få studera delar av sin egen stam på det etnologiska viset. Inget självbedrägeri så länge en behåller sansen, balansen och förmågan att distansera sig för översiktens skull.
Clam: Okej, det låter bra. ;)
Härliga observationer. Det var först när jag läste där här som det verkligen slog mig att dom lokala pizzeriorna är en kultur i sig och att jag älskar den. Stammisarna, ölhinkandet, spelautomaterna, gemenskapen som man märker av. För några år sedan stängde dom ner en pizzeria häromkring och det kändes väldigt sorgligt på något sätt, inte för att jag själv brukade ha andra ärenden där är typ bakispizzan, men det var som att en era tagit slut. Och jag undrade vart alla stammisar slash alkisar slash spelberoende skulle ta vägen.
Har dock sett att vissa utav dom börjat flockas på en annan pizzeria här i trakten, och det är ju lite sött.
Zelda: Eller hur. Själv skulle jag inte vilja hänga med dem, men jag skulle sakna dem om de försvann. På sitt sätt är de kanske lika viktiga för lokalkulturen som tanterna är för teatrarna och bokköpandet.
Skicka en kommentar