Svangott

En promenad på lunchrasten. På håll såg jag ett gäng kråkor. De verkade hoppa upp och ner i en snöhög, åtminstone såg det ut så. Jag gick närmare och kråkorna flög skrämda iväg. Trots att de är rätt stora och respektingivande är de ganska lättskrämda. Det var ingen snöhög, såg jag nu, det var en svan.



Fast antagligen inte så länge till, kan man tänka sig, för att döma av deras glupska hackande kommer nog bara en hög fjädrar att återstå inom kort.



Jag gick närmare sjön. Inte ut på den, för isen bär nog inte, men fram till strandkanten. En bit ut låg en annan svan, död. Kroppen låg ovanpå isen, halsen under. Den hade kråkorna inte satt näbbarna i, åtminstone inte ännu. Jag fotade den inte, synen var alldeles för sorglig och bedrövlig. Men så här är det, om vintern.