Hilda Borgström heter kvinnan som läser upp Viktor Rydbergs "Tomten" (YouTube). Det är en gammal kvinnas röst. Och ungefär så låter hon som läser upp ljudboken jag lyssnar på just nu: Arthur Conan Doyles "En studie i rött". Det är inte Hilda som läser, men de låter snarlika varandra.
Uppläsningen av denna Sherlock Holmes-bok är från 1964. Det är mitt födelseår, och jag vill gärna inbilla mig själv att det inte var på stenåldern. Men det låter så! Hon talar som ... nej, hon taaalar (tänk A som i Akropolis) väldigt tyyydligt.
Uttalet är dessutom styltigt - på samma sätt som Thure Björkman i "Skrotnisse och hans vänner" låter styltig. Och kan ni tänka er - hon uttalar mig och dig som det står skrivet, och alltså inte som mej och dej.
Talade folk på det viset år 1964? Jag har svårt att tänka mig det. Men jag klagar inte, för även om det tog ett tag att komma in i hennes sätt att berätta, så gör hennes stil att känslan av artonhundratal förstärks.
---
Läs även andra bloggares åsikter om tomten, viktor rydberg, sherlock holmes, röster, uttal
10 kommentarer:
Det är teateruttal, mycket populärt i den tidiga filmen och radion. Folk har aldrig pratat så i verkligheten...
Skådisarna då för tiden lärde sig att uttala varje stavelse, även när de sjöng. (Jfr Edvard Persson) Orsaken är förstås bristande elektriska hjälmedel.
Att tala rent är en bortglömd och saknad konst i dagens reklambrus.
Jag har en kollega som skriver "talade" i mail. "Jag talade med Magnus om..." Fascinerande!
bb: Jo jag förstår - men levde detta teatrala uttal verkligen kvar så långt fram som till 1964?
pf: Jag gillar det. Cornelis var ett visst sentida föredöme.
evalinn: Mer sånt! :-)
Tomten är underbar och Hilda Borgström skönt...gaggig(i positiv bemärkelse).Skrotnisse och hans vänner:WOW!! I love it! Min son och jag älskar filmen om Thure Björkman, Skrot-Nisse, Kalle(sonen) och Eremiten!!
M v h Molly Ginger.
Molly: Och jag instämmer helt och hållet i vad du säger.
Haha, nej vi sa inte mig och dig 1964 - faktiskt sa inte ens skådespelare så på scenen eller på film.
Däremot var det fortfarande en regel att skådespelare skulle säga "di" istället för "de". Det fick jag lära mig på teaterskolan. Besynnerligt!
ab: Kanske dags för en gammelspråks-revajvel. Det låter hemtrevligt, på nåt vis.
Du menar: "så gör hennes stil att känslan av adertonhundratal förstärks"...
maria: Självklart! :-)
Skicka en kommentar