Klappar köpta, typ

Min årliga golgatavandring är i stort sett klar; klappar till två av tre barn är köpta, och när jag knallade omkring i Farsta centrum tänkte jag på hur både köpta och sålda alla såg ut att vara där i julejäkten, mest av alla jag.

Och Claes Ohlsons övervakningskamera överaskade mig igen. Jag går alltid på det. När man kommer in i entrén ser man in i en tv-apparat, och det tar alltid ett par sekunder att fatta att det är sig själv man ser - uppifrån. I mitt fall ser jag en lätt löjlig figur med begynnande flintfläck i bakhuvudet. Den där fläcken förknippar jag inte alls med mig själv, men den sitter där. Claes Ohlson visar mig vilken risig figur jag är. Nå, han är ärlig i alla fall. Kameran ljuger inte.

Men men, jag ska inte försöka bli djup här, och förresten när jag tänker på det så är "att vara djup" jävligt lätt att förväxla med "att vara tragisk" och "att vara lite deppad i största allmänhet". Så jag tar ett par kliv in på grundare vatten och ger Lars Ohly en julklapp:



Julklappen består av att jag avlägsnar den där gamla vårtan han har i pannan. - Lars, du måste förstå att du inte är Lemmy; there can only be one Lemmy, och det är inte du, inte nu längre i alla fall.