stationsvakt - qou vadis?

Sitter och funderar på min blogg och vilken vändning den har tagit och vart den är på väg. Skälet är väl att jag satt och kollade in gamla bloggposter. Så här skrev jag för exakt ett år sedan:

Vad är egentligen god sed eller kutym när man skall svara på kommentarer som man fått i sin blogg/journal? Skall man svara på kommentaren direkt i sin egen blog, eller skall man gå till sidan kommenteraren har och skriva sitt svar i dennes "kommentarer"? Nån som har ett tips?

Man märker vilken osäker färsking jag ändå var då. Det var inte så att jag valde orden på guldvåg, det märks alltför väl, om inte annat så på stavningen, men jag var försiktig - brydde mig om vad folk skulle tycka. Så är det väl fortfarande kan jag tro, annars vore man väl nån sorts sociopat, men jag har blivit mer självsäker; är det något jag vill skriva om så gör jag det, oavsett vad nån tycker. Och som tur är för allmänheten och mig själv så är jag inte en speciellt extrem typ, utan är väl "som fölk ä mäst".

Då, för ett år sedan, höll min blogg på att glida in i ett fack som var rätt svårt att bryta sig ur. Jag började jaga länkar. Jag lade in länkar till roliga sidor nästan dagligen dags. Jag fick beröm ibland i andra bloggar: "den där stationsvakt hittar då alltid så kul länkar", och det är klart - tuppkammen växte ett par centimeter.

Då hade jag ännu inte upptäckt charmen med de mer dagboksaktiga bloggarna. Jag mös lite för mig själv i hemlighet; "min blogg e minsann mycket bättre och finare än många andras, för jag hittar ju så många kul länkar och de skriver ju bara om sig själva. Och hur svårt är det att skriva om sig själv? Och hur intressant är det för andra? Svaret på bägge frågorna är ju -inte mycket".

Men nu verkar, ja, sedan ett par tre månader tillbaks, det som att jag själv har glidit in i den fållan - skriva om sig själv-fållan. Jag är ingen länkjägare längre. Antagligen har jag tappat läsare, men det vad gör det....? Vad är en bal på slottet? Vad är många läsare? Svar: trevligt men inte livsnödvändigt.

Nu tycks det mesta handla om Johnny, Johnny och Johnny. Jag gillar det så. Det är skön terapi och antagligen är jag lite exi..exbis....ja, vad fan det nu heter, lagd. Jag skriver om mig själv. Och eftersom jag ju "ä som fölk ä mest" så blir det kanske allmängiltigt ibland. Så funkar det för mig när jag läser andra bloggar åt dagbokshållet till - jag känner igen mig trots att det handlar om någon annan.

Att skriva om sig själv är lite som att plocka isär sig själv. Man kanske borde döpa om bloggen till "Johnny - bit för bit". Fast det kanske vore att ta i. Och förresten kanske detta bara är en fas. Jag kanske börjar länkblogga igen. Men just nu känns det inte så.