Nu ska man inte bli rädd. Jag vet att jag kan vara rätt pretentiös ibland, men jag tänker inte börja skriva krönikor. Det skulle förresten ändå inte bli bra, jag vet - jag har prövat (eller om man väljer att skriva provat).
Faktiskt - jag har skickat in ett par texter till gratistidningen Stockholms City. Det var länge sedan nu, och är nästan preskriberat - till och med inom mitt eget huvud, och då är det verkligen glömt och förlåtet. Man ska inte vara för hård mot sig själv.
Jag hade länge retat mig på att tidningarnas krönikörer var så banala, så lättköpta, så sparka in öppna dörriga. Jag tyckte de tog upp såna ämnen som man själv skulle ha ratat som bloggposter som varandes alldeles för trista och oorginella.
Men den vanliga krönikestilen funkar tydligen, för de publiceras ju. Ibland är de bra, men oftast är de som jag beskrev - allmäna och intetsägande. Det verkar som att de fungerar just för att de är skrivna i krönikestilen - lite skrivna så att säga uppifrån, lite raljanta sådär; retar ingen, och om de retar någon så slår de tillbaks mot den som känner sig retad, just på grund av perspektivet krönikören skriver ifrån.
Så jag ringde tidningen. Frågade hur jag skulle gå tillväga. Han som svarade erkände direkt - utan att ha sett mina mästerverk, att de skulle hamna - om inte direkt ner i runda arkivet, så i alla fall längst ner i nån bortglömd byrålåda och så var det med den saken. Lika bra att vara ärlig på en gång menade han.
Till att börja med blev jag lite grinig. Ja, inte mot mannen på Stockholms City - jag är ju alltid trevlig mot mina medmänniskor (sätter bara onda ögat på dem i smyg), men sedan när jag tänkte efter kom jag fram till att det var nog lika bra, jag hade nämligen härmat krönikestilen i mina texter, så gott jag kunde och jag är ingen bra härmare. Texterna liknade faktiskt den du just har läst (om du orkade ända hit).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar