Five miles out

Idolerna är idoler bara i ens inre, där man gör dem till det. Privat är de människor med alla begränsningar som alla andra har. Något bra måste idolerna göra, och det gör de oftast i början på sina karriärer, sedan är det bara ett långt utförslut.

Ungefär när idolerna peakar och fastnar i ens inre. Ungefär när nedförsbacken börjar. Där tar insidan vid. Där blir idolen idol. Där och då skalas alla mänskliga skavanker av honom/henne, och fantasin bygger upp igen.

Så är det musik också. Idolerna och musiken är två saker som glider ihop. Musik är inte multimedia, utan bara media. Multimedian skapas inuti, precis som med idolerna. Det är vi själva som sätter bilder på musiken - ja, innan popvideon kom vill säga.

Om det hade funnits musikvideor på Bachs, Mozarts och Bellmans tid(er) är det inte alls säkert att de hade skapat odödliga verk och visor. Bilden hade smittat musiken med sina begränsningar. Bilder är faktiskt en smitta på det viset; bilder kan vara fantasidödare till musik

Jag tror att bilder funkar bäst till att illustrera text med. Bilder kan lyfta en text. En bra bild kan lura läsaren att han/hon läser en bra text. Jag har till exempel mycket bilder i min blogg.

Som vanligt snöar jag ut. Vad jag egentligen ville säga var att Mike Oldfield, som var något av en idol för mig en gång i tiden, fick sig en rejäl törn igår, men han kan inte hjälpa att videor såg ut som de gjorde 1982. Igår såg jag för första gången videon till "Five miles out", och den var mycket bättre i mitt huvud än på skärmen.

Så nu är min fantasi lite kontaminerad. Låten är fortfarande bra, men inte lika bra. Dessutom var jag inne på Mike Oldfields hemsida och upptäckte att karln är rätt löjligt pretantiös (vilket jag i och för sig redan misstänkte). Men här är videon, och som vanligt när jag vill visa upp något så laddar den rätt segt. Så starta den och pausa, och låt den få lite försprång. Låten är som sagt bra, men 1982 är 1982.



Andra bloggar om: idoler, mike oldfield, five miles out, musikvideo