Jag kände igen den från tusen andra tillfällen när jag har gått på liknande vägar. Den och de andra tusen består av grus och lera sammanpackat. Regn och sol och regn igen har gjort den hård och skrovlig. Den ser slät ut på håll, men tittar man närmare så sticker det upp gruskorn överallt. En sån väg, tänkte jag, känns nästan som om känslan av den vore nedärvd i generna; utan att lägga handen på den och känna visste jag exakt hur det skulle kännas ändå, så jag behövde inte.
---
Andra bloggar om: sommar
8 kommentarer:
Fan, den där texten skulle lätt funka på SLs RimPåRäls-kampanj, eller vad de nu kallar det. Välskrivet och spännande. Fast då har jag iofs precis tagit några pilsner... :-)
anonymous: Tja, när jag läser det såhär en stund senare ser det ut som om jag hade fått i mig några pilsner.
åhå , sommarlovfeeling...........
el: Japp, bara solstollarna som fattas.
sandra: :-) Glad sommar.
Jag har alltid varit en av dem som tvekar inför att börja gå barfota på sommaren. Framför allt på grund av de där gruskornen som du nämner, de som sticker upp här och där.
Precis som människor är olika hårömma tror jag att vi är olika barfota-ömma. Själv är jag en riktig mes som är lika öm i båda fallen.
(wv = ifgrs, vilket jag som gammal programmerare tolkar som:
if(grus){ not barfota; }
håkan: Det finns en WV för alla tillfällen verkar det som. Verkligheten kanske är ett program, och WV är de spår av denna matrix som vi kan se.
Du är något på spåren där Johnny. Kom ihåg att inte ta det röda pillret om någon frågar! (Eller var det det blå pillret?)
(wv: ansqoys - det går att uttala, kusligt!)
håkan: Om första bästa typ på plattan frågar: -Ska'ru ha nåra piller?, så slår jag till direkt.
Skicka en kommentar