Jag lyssnar på Hagamannen i aftonbladets webb-radio. Han beklagar att en av kvinnorna fick träffa på hans mörka sida. Vilken fegis alltså, att gömma sig bakom den.Om jag kör mot rött, är det jag eller min mörka sida som gör det? Om jag inte sopsorterar, är det jag eller min mörka sida som inte gör det? Om jag rånar en bank, är det jag eller min mörka sida som gör det?
Såvida man inte är helt kluven och ens olika personligheter är totalt omedvetna om varandra, så går det inte att gömma sig bakom en mörk sida. Vad skulle det vara för skillnad på den sidan man kör med till vardags och den mörka sidan man kör med när man våldtar? Det är ju ens handlingar som är ens sanna sida.
---
Andra bloggar om: hagamannen
5 kommentarer:
När står i hissen på nedre botten, dörrarna just har gått igen och jag hör att det kommer en granne i porten, så händer det ibland att min mörka sida trycker på våning 4-knappen i stället för öppnaknappen.
Word verification: ynkijz
Jag håller med till hundra procent.
Men jag tror samtidigt att man av överlevnadsskäl kan lägga så tjocka dimridåer kring vissa delar av sina känslor, minnen och handlingar så att man faktiskt inte kan se dem längre, och på så sätt bli uppriktigt förvånad (eller vettskrämd) när man tvingas ta ansvar för dem.
Därför tror jag också att det enda vettiga straffet är att lösa upp dimridåerna och få en människa att se vem hon är. Och jag tror att somliga hellre dör än att stå ut med det.
helena: det är bara vanlig normal skadeglädje ju.
anna: Lösa upp dimridåerna, hur lång tid det än tar - sen kan straffet ta sin början.
Fegt, men ganska vanligt, att gömma sig bakom en dimridå av mörker.
Men det jobbigaste är väl ändå de som inte ens känner till sina mörka sidor, fast andra ser dem på flera mils avstånd?
Desireé: eller de som känner till dem (vilket nog de flesta gör) och ändå kör på.
Skicka en kommentar