En rätt skakande tanke faktiskt. Tänk dig att du dör - du glider in i mörkret och försvinner. Sedan, plötsligt, slår du upp ögonen. Men du har inga ögon - det är medvetandet du slår upp. Du "ser" dig omkring. Mörker, ett ingenting. Du försöker utföra en rörelse, men du har ingen kropp. Du befinner dig i ett mörker och har ingen kropp. Inga känsloförnimmelser av något slag, bara mörker. Du är död och ditt medvetande flyter i ett mörkt ingenting. För evigt.
---
Andra bloggar om: livet, döden
11 kommentarer:
nej nej - så är det ju inte. Man kommer till Nangijala när man dör. Där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid...
Själv tror jag att man stängs av. Släcks som en glödlampa.
Is no more
Nja, jag tror att man blir en del av, en liten vattenmolekyl i, Den Stora Strömmen, den som man nyss var en liten pinne i. Och bär andra små pinnar framåt, eller på grund.
wv: ouumnh
h-sara/n n/ anna: Jag tror inte att just det där händer. Jag lutar mer åt n n:s förslag. Men håll med om att det jag skrev är typ ett värsta-scenario.
Nej, om inte du håller med så tänker inte jag hålla med heller!
Det absolut värsta helvetsscenariot: att irra som en osalig ande kring sina efterlevande och inte kunna beröra dem, hjälpa dem eller kommunicera med dem.
Vad var det Uggla sjöng?
Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt.
En osalig ande får ju det.
anna: Att kunna se och hör måste ju vara bättre än tvärtom.
nn: Var och en blir osalig på sitt sätt.
Så länge jag inte blir hungrig låter det helt OK.
lisa: Ännu värre: ett svävande, oseende, ohörande OCH hungrigt medvetande. usch!
Precis det där du beskrev har jag drömt en gång. När jag väl vaknade upp från drömmen var jag skärrad i flera timmar efteråt.
KC: Satan vad obehagligt. Förstår att du var skärrad.
Skicka en kommentar