Jag har nyss hjälp ett gäng jobbargubbar att plocka, släpa och köra ner en massa grejor till nedersta planet i huset där jag jobbar. Varje gång - det här är lite konstigt - man möts två och två, jobbargubbarna och jag, så ska man tydligen säga något hurtigt och poänglöst till varandra - men som låter som om det har en poäng.
-Jaha, då går man ner i underjorden då!
-Ja haha!
-Ser tungt ut det där!
-Tungt e're!
-Tjeeeeena! (hö hö)
-Tjena tjena! (hö hö)
Om och om igen. Efter ett tag känns det som om jag betraktar mig själv utifrån. Inte helt olikt den känslan jag kan ha på krogen och uteställen ibland. Det känns fel. Jag vill inte vara där. Vill vara ifred. Jag vet inte om känslan har ett namn, men den kan beskrivas som motsatsen till otvungen - en tvungen känsla.
---
Andra bloggar om: känslor
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
9 kommentarer:
johan folin:Exakt!
Jamen självklart ska du läängta efter att bli bästa kompis med allihop. Du vet väl vad _alla_ har gjort på semestern?
desirée: Kunde inte bry mig mindre. Så asocial är jag.
Det där småpratet är verkligen speciellt. Samma sak varje gång man åker hiss med vissa grannar. Man hinner ju inte säga så mycket, men vissa säger alltid någonting. En granne klagar alltid på vädret, en annan ställer alltid frågor som man inte hinner svara på (typ Och barnen trivs i skolan eller?), en tredje säger alltid något klämkäckt i stil med: Ja nu är det fredag! eller Jaså, man har varit och handlat!
anna: Det där "Ja nu är det fredag!" är jäkligt typiskt.
Jajamänsan!!Joråserusåattnämenattvahetere...
p-e: Usch. ;-)
Jag skulle bli fantastiskt positivt överraskad om någon, någon gång tilltalade mig och faktiskt sa något intresseväckande eller relevant.
Sen finns det den andra kategorin av samtal, där det ska handla om något, men allt är ändå redan helt förutsägbart (redundans lärde jag mig just att det kallas inom kommunikationsteori).
Typexempel:
Man stannar med motorcykeln vid en mack och ska tanka. Man har knappt hunnit få av tanklocket, än mindre hjälmen och handskarna, förrän någon farbror (här räknar jag in allt från 45 och uppåt som beteer sig som en farbror) kommer fram:
- Jaahaaa ja, en Honda minsann!
- Ursäkta? Jag hör inte så bra med hjälmen på.
Tar av mig hjälmen.
- Ja, det var en fin motorcykel du har! Honda ja...
- Mmmm, just det. (helvete, kan jag inte bara få tanka i fred? jag vet att du ska dra upp din gamla motorcykel du körde runt på på 70-talet)
- Jag hade en Honda CB 500 en gång i tiden, men det var så klart länge sen nu. Jäkla fina hojar i allafall.
- Jovisst är det. Håller bra gör dem också.
- Vad är det för nått du har? En 400?
- Nej, det är en 600-kubikare. Räknas som en liten hoj nu för tiden.
- Åhååå ja. Där ser man. Ja, tekniken går framåt.
- Jo. (kan inte tanken bli full alldeles strax så jag har en ursäkt åtminstone...?)
- Hur många hästar är det i en sån där då? Säkert minst 50?
- 96.
- Oooooj, är det en sån där racer?
- Nej då, det är en streethoj. Sporthojarna har betydligt mer.
- Och fyra cylindrar ser jag att du har.
- Ja just det.
...och så där håller det på tills man äntligen får komma in och betala. Det är nog jäkligt svenskt att störa sig på dösnack.
jimmy: Usch och fy fan för dösnack. Sånt funkar bara med folk man känner och gillar, annars är det bara .. ja det vete fan.
Skicka en kommentar