Om drömmar

I ett Star Trek-avsnitt häromsistens utsattes besättningen på Enterprise för en grej. Någon tog bort deras REM-sömn - drömmarna. De sov som vanligt, men helt utan drömmar. Efter ett tag började de få vanföreställningar och hallucinerade. Eftersom handlingen i ett avsnitt måste klaras av rätt snabbt, och därtill fyllas med lite action, fick man ingen riktigt bra förklaring hur det hela gick till, men det var det som hände.

Jag kom att tänka på saken nyss, att jag minns inga drömmar på sistone. Självklart har jag drömt, men då jag ploppar upp ur sängen klockan sex och kör igång med morgonrutinen direkt, så antar jag att morgonens intryck tar över nattens.

Varför minns man bara mardrömmar förresten? I alla fall jag. Trots att jag försöker komma på några mysiga drömmar minns jag ingen. Däremot minns jag i stort sett alla mardrömmar, åtminstone alla rejäla sådana; den om jättepingvinen, den om varulven som satt i en bur på Farsta torg och den där jag dödade en gammal tant och gömde under ett klippblock.

Det sägs att man, för att minnas drömmarna, ska prata högt för sig själv direkt när man vaknar. Säga drömmens handling - återge den för sig själv. Detta för att flytta över den till det riktiga minnet - flytta den från det temporära till ... tja ... normalminnet. Jag har testat, och för mig funkar det inte. Halvvägs in i berättandet börjar det logiska tänkandet, eller fantasin, fylla igen alla luckor.

Mitt förslag till Gud är: När du skapar Människa 2.0 - lägg till en print screen-knapp då.
---
Andra bloggar om: drömmar